Väldigt fin film om krigets vansinne och onödighet. Jag tänker att den tydliggör att de konstruktioner som till exempel nationalism och vedergällning som gör krig möjligt är väldigt svåra att upprätthålla i nära, personliga möten. I det nära, när man verkligen ser den andre går det inte längre att prata om människor som volymer. Jag reagerade också på att det bara var män i filmen. Jag såg det som ett medvetet sätt att kritisera destruktiva manlighetsnormer. Det kändes trösterikt att både Margus och Ivo fanns där som exempel på att det finns andra sätt att vara man på. Jag tänker att Ivos barnbarn fick symbolisera den kvinnliga sfären som de alla längtade till.