I slutet av Bortom solens strålar upplever jag en viss försoning. Amar har kanske inte förlåtit sin föräldrar för hur de har agerat, men han har förståelse för varför de gjort som de gjort. Som barn är det enkelt att idealisera sina föräldrar och tro att de aldrig gör något fel. Som vuxen förstår man att föräldrar är människor som alla andra, och att de också kan ha brister.

Något jag tar med mig från boken är hur viktigt det är med annan vuxen tillvaro än föräldrar i barns liv. Amars lärare är verkligen en person som stöttar honom och låter honom drömma. Det är lätt att barn med en jobbig familjesituation hamnar fel, och jag tror att Amars lärare har en stor del i att leda honom på rätt spår i livet. Det är verkligen en fin relation.