-
Evelina gjorde en uppdatering i gruppen
Boktokarna 8 år, 4 månader sedan Hej Boktokar!
Har ni läst Lilla smycket? Vad tycker ni om romanen?
Jag valde den, hade inte läst den innan. Var nyfiken på Modiano, fransk författare och Nobelpristagare. Parismiljöer…ja det var mycket som lockade mig att välja boken. Jag är nöjd med mitt val. Boken grep tag i mig…mycket mystik, spänning, vemod. Viktigt ämne, detta med föräldraskap. Hemskt med mödrar som sviker och inte bryr sig tillräckligt om sina barn. Lilla smycket har tagit stor skada av sin barndom, kanske aldrig kommer att må bra. Tveksamt…
Jag tycker att det var ett bra val. Ingen enkel historia, boken är drömsk och mystisk och det var roligt att få läsa något av Modiano. Där Sartres roman var existentialistisk är denna närmast surrealistisk. Jag tänker särskilt på scenerna med familjen Valadier, fullständigt dysfunktionella som föräldrar och kopplingen till Thérèses egen barndom är uppenbara. Även apotekaren/skyddsängeln är drömsk och overklig. En svaghet är att det abrupta slutet, allt hänger i luften. Vad händer sen, tar hon kontakt med den hon tror är mamman, blir hon och Moreau-Badmaev ett par, träffar hon apotekaren igen?
Tack för era synpunkter. Och tack, Evelina, för bokvalet. Mkt att reflektera över. Jag återkommer. Tycker mkt om Modianos stil.
Även om apotekaren känns nästan “för bra” så tror jag att sådana möten kan äga rum i våra liv . Att “någon” kommer till en i exakt rätt ögonblick. Eller så har Modiano konstruerat apotekaren för att i viss mån lindra Lilla smyckets ensamhet och vilsenhet.
Är Thérèse trovärdig som karaktär, en artonåring som är så fixerad vid sin försvunna mamma? Hon borde vara mer intresserad av killar och vänner fast hon tycks helt sakna umgänge. Som läsare tar man för givet att hennes “morbror” Jean Borand i själva verket var hennes far. Hon har själv tänkt tanken men vill liksom inte fullfölja den. Man tycker att hon borde ta kontakt med sin släkt och nu som nästan vuxen fråga igen vad som hänt mamman och vem hennes far är. Fast fadern tycks inte vara så viktig för henne.
Intressant det du skriver, Arne. Men jag har för mig att hon haft ngn manlig bekantskap. Inte ngn oskuld, således. Men det var även ngt möte med en man då hon flydde… Något som man ju kan känna igen sig i… hoho… :-)
Vilken fin roman! Lågmäld och enkel (i ordets bästa bemärkelse), stort innehåll i liten bok. Thérèse var en sk vanlig tonåring tills hon stötte på kvinnan med den gula kappan och invaderades av dolda minnen så starka att hon inte och kunde värja sig.
Håller med om att handlingen är lite drömsk och mystisk. Det kanske beror på att vi ser allt genom Thérèses ögon, och hon lever ju i två världar samtidigt. Hennes mardrömslika minnen färgar säkert av sig på familjen Valdier så att de framstår som lite extra galna och kufiska.
Jag är övertygad om att det finns människor som apotekaren! Hur ska man annars orka leva? Fast jag satt som på nålar och hoppades att hon inte skulle visa sig vara en bluff…
Trots att det är en så tragisk roman är den ändå hoppfull. Goda människor längs vägen. Och när Thérèse ligger på sjukhus efter självmordsförssöket smälter isen så att vattnet brusar!
Roligt att ni tycker om romanen.
Jag känner mig uppfylld av mystikstämningen romanen förmedlade under läsningen.
Håller med Arne att slutet är abrupt. Självmordsförsöket kändes oväntat, men vid närmare eftertanke ger det en bild av Thérèses psykiska mående. Känslor av otrygghet, hopplöshet, besvikelse och övergivenhet. Frustrationen över att inte ha träffat modern, att inte våga. Jag hoppades att det mot slutet av romanen skulle bli ett möte. men det är klart, då skulle väl romanen bli dubbelt så lång?
Apotekaren är ljuset i romanen, hoppet trots allt. Jo det finns ju goda människor, så det är inte överdrivet, anser jag. Jag anser att skildringen av Thérèse är trovärdig. Har man en så otrygg uppväxt, så är det normalt att det sätter spår länge, kanske hela livet. Hon söker svaren…
Tycker också att självmordsförsöket var oväntat, kände författaren behov av att lägga in extra dramatik? Hon såg fram mot att åka till landet med apotekaren, var det oöppnade brevet det som fick henne att flippa ur? Hon fick för sig att breven till modern inte heller blivit lästa.
Apotekaren såg ju hur labil hon var och borde inte delat ut den typen av tabletter, det känns inte riktigt trovärdigt.
Är inte självmord/självmordsförök alltid oväntat? Hon hade väl aldrig mått så dåligt som innan hon tog pillren. Breven var i så fall bara droppen som fick bägaren att rinna över. Men visst Arne, apotekaren borde inte ha gett henne tabletterna. Hon visste ju verkligen hur dåligt Therésè mådde! Men det där med trovärdighet är inte så enkelt… Hur ofta handlar vi inte “otrovärdigt”? Kan tänka mig hur apotekaren kommer att förebrå sig…
Ja karmha, självmordsförsök kan ju ske impulsivt när det sker, när bägaren runnit över.
Apotekaren dök upp i rättan tid i alla fall. Kanske insåg att för många tabletter hade lämnats till Therese? Hon hade ju tidigare sagt: “Jag har ett intryck av att man för närvarande måste hålla efter er mycket noga…”