Sista raderna i kapitel sju ”Det är kroppar som arbetar, kroppar som behöver vård, kroppar som skapar andra kroppar. Kroppar som föds åldras och dör. Kroppar som har ett kön. Kroppar som behöver hjälp i många skeden av livet.” Det här får mig att tänka på alla finansmän och kapitalister som ser sina pengar som just ”sina pengar” och inte en förmögenhet byggd på en annan människas arbete, att alla vinster på marknaden i slutändan skapas av någons kropp. 1999 uppmanade finansmannen Robert Weil Sveriges kapitalister att samla sig och tacka alla löntagare. Detta med tanke på de skattelättnader och fördelar som de under senare år hade fått. I en tv intervju i år beskriver han också det sorgliga faktum att det som en gång skapade ett jämlikt Sverige där lönerna höjdes i takt med företagens vinster numera är ett minne blått. Han nämner också det paradoxala med att företagen på så vis skapar svaga konsumenter.
En annan sak det här citatet får mig att tänka på är kvinnodominerade yrken, varför lönerna ofta är så låga och arbetsförhållandena så dåliga. Eftersom jag själv har arbetat en del inom förskola, äldreomsorg och personlig assistans så tror jag mig ha svaret på det. Medmänsklighet. Något som arbetsgivare, företagsledare, chefer kan utnyttja hur långt som helst inom dessa yrken. Det har ju inte med kvinnorna att göra. Det har att göra med det ansvar som är möjligt att lägga på den som arbetar i ett vårdyrke. Jag vet inte hur många timmar jag har jobbat utan lön. Visst går man till sitt jobb för att få pengar men väl där, när du står framför en annan människa som är helt beroende av dig och din hjälp, är det ingenting du gör enbart för pengarnas skull. Det är som krisen i förlossningsvården nu, hur mycket kan man belasta en barnmorska innan hon säger till en kvinna ”jag hinner faktiskt inte förlösa dig idag”?