Jag får spontant intrycket att boken verkar rätt tunn och kort. Jag är ganska van vid att böcker upprepar sina huvudteser ett otal gånger, uppehåller sig länge vid all möjlig bakgrundsfakta, breder ut sig och tröttar ofta ut läsaren. Efter första kapitlet får jag mer ett inryck av en kortfattad pamflett. Fördelen är absolut att det är lättläst, men självklart blir jag misstänksam hur bra alla teser är underbyggda. Jag undrar rätt ofta, som i meningen ”Ekonomi har beskrivits som vetenskapen hur man konverserar kärlek” (sida 12) ”av vem?”, ”var kan jag läsa mer om det?” ”vilka standardteorier (sida 15)?”. Jag är benägen att hålla med om det mesta men vill själv gardera mig mot folk som skulle vilja argumentera emot.
Första kapitlet börjar med att samhället i kapitalismen organiseras runt egenintresse, egoism, inte kärlek, som ju är en bristvara. Sedan utgås det från en mainstream ”modern nationalekonomi”, som jag vet för lite om för att kunna uttala mig om denna generalisering – tillämpas den i ”västliga” industriländer, eller även i Venezuela, Kuba, Vitryssland, Brasilien, Kina och alla fattiga länder vars ekonomi bara nämns i krissammanhang? I detta sammanhang nämns att moralen talar om för oss hur världen ska fungera, och ekonomin hur den verkligen fungerar (sida 15), som påminner om det korkade uttalandet ”den som inte är vänster när hen är ung har inget hjärta, den som fortfarande är det när hen blir äldre har ingen hjärna”, som hörs då och då av folk som tjänar för mycket.
Även Adam Smith som introduceras rätt snabbt var tyvärr tidigare okänd för mig. En snabb googling visar dock att han anses som grundaren av modern nationalekonomi, samt ”liberalismens fader” – och att uttdrag från hans ”The Wealth of Nations” finns som vanlig text och som binärkod på en skulptur utanför CIAs högkvarter. Samtidigt undrar jag i min okunskap om hans texter ligger oförändrade som grund för hela världens ekonomi eller om de får omtolkas, utvecklas eller även har kompletterats av andra tänkare. ”Men ekonomerna har aldrig brytt sig särskilt om den moderna fysiken. De stirrar fortfarande på Newtons stjärnhimmel” för snarare tankarna till att det inte har skett mycket på ekonomiteoriernas område sedan Smiths tid, medan hans vetenskapliga tillämpningsmetoder var föråldrade redan på hans tid.
I slutet av första kapitlet riktas då vår uppmärksamhet mot det att ekonomin handlar om just det som vi möter på ekonomisidorna i många tidningar: det stora, officiella, sanktionerade, nästan alltid manliga, medan den informella ekonomin, hushållsarbetet, det oavlönade, ofta utförs av kvinnor, det ”osynliga könet”. Jag ser fram emot nästa kapitel!
 
Kapitel 2 börjar med den rätt besynnerliga liknelsen om Robinson Crusoe, som ekonomer tydligen gärna tar upp – att isoleringen är ett drömläge, för att bara kunna vara Homo Economicus, eller som att tänka som ett bi, bara vara driven av vinstmaximeringen. Att endast utgå från det egna vinstintresset kan ju sedan tolkas på en massa olika sätt, så att det passar alla. Är man solidarisk får man kanske en bättre ställning i samhället och bidrar i slutändan till sin egen vinst – även att vara solidarisk utan att andra märker det belönas hos religiösa människor förr eller senare. Frågan är då bara vilken solidaritet det är som ett samhälle propagerar för – om det är den rika affärsmannen som delar med sig av almosor, eller om det är kvinnan som sliter ut sig både hemma och på jobbet. Just de sysslorna som brukar förknippas med kvinnor har då, enligt Kielos, traditionellt inte ansetts bidra till välståendet, då det inte handlade om varor som kunde säljas eller flyttas; resultaten av deras arbete blev osynliga.
I kapitel 3 får vi stifta bekantskap med Gary Becker som gjorde, nobelprisbelönta, ansträngningar att även införliva hushållsarbetet i ekonomin, inte alls i feministiska syften, utan som en del av den rättvisa ekonomin, som även var rättvis när den skapade lägre kvinnolöner. Marknaden skulle lösa alla problem, och hemmet var en ekonomisk del av denna marknad, men logisk arbetsuppdelning. Inte ens den välciterade Keynes, i kapitel 4, verkar rädda oss från marknadens eviga tyranneri. Han tyckte förvisso att behovet av arbete och girighet skulle minska dramatiskt, bara vi hade förökat välståndet genom ekonomisk tillväxt över några generationer, men det verkar aldrig bli så. Ekonomin dominerar fortfarande och istället för att betrakta liljorna hittar vi på nya sätt att bli av med våra pengar för att kunna jobba ännu mer. Läget verkar rätt hopplöst – ekonomin anses kunna bedöma allt, inklusive kvinnoarbete och konstnärligt skapande, på ett logiskt och rättvist sätt, och de ”rationella besluten” råkar alltid skapa effekter åt de fattigas, som ofta är kvinnor, nackdel.
5: Faktum är att många flera kvinnor arbetar nuförtiden även utanför hemmet, även leder företag, medan en stor andel är migrantarbetare och blir förlorare på en arbetsmarknad som är anpassad för män, med utbredd psykisk ohälsa som en av konsekvenserna.
Boken fortsätter i samma stil, vi får veta mer och mer hur t ex kristendomen anammade kapitalismen via reformationen, hur förändringar sker inom ekonomivärlden, men att det inte förändrar systemet i grunden, där det skapas vinster som i slutändan baseras på människors fysiska arbete. Vad ska vi göra med dessa kunskaper då? En sak som nämns, och som jag ofta tänker på, är nog att inte förlita sig för mycket på finansiella system, att skapa mervärde av något som inte blir mer värdefullt. Det kan vara att inte delta i fastighetsmarknaden, vägra och motarbeta utförsäljningar av hyresrätter (speciellt om man själv frestas av ”snabba klipp” som i längden är förödande för bostadsmarknaden), inte ta stora lån, inte spekulera i aktier, fonder eller optioner osv… Men det är kanske bara lätt att säga för mig som aldrig skulle få lån, som egenföretagare utan någon större vinst och då och då timanställd (daglönare?)?! Hur skulle jag förhålla mig om mina verk skulle ”booma” på konstmarknaden? Bara hålla med och casha in? Lätt att stå utanför om man inte har valet (där friheten består i att inte har andra alternativ, som det står i boken).
 
Jag tänker ibland på att det är rätt skönt att mitt bostadsområde är fritt från reklam – inga pelare, skyltar, annonstavlor, även pantbanksannonserna i stationen har försvunnit; inte ens mobiltelefonabbonemangsförsäljarna rör sig hos oss. Men det beror nog mest på att vi i vår ”fattiga” förort inte anses vara en lukrativ marknad, att det inte finns så mycket att hämta här än att det skulle vara ett aktivt val. Rätt skönt att slippa, samtidigt undrar jag hur många det är som skulle längta efter att kunna delta mer aktivt i ”marknaden”, sälja och köpa bostäder, samla på statusmarkörer och visa att man har det bättre än förr eller andra. Eller om man ska välja att bo kvar när man får högre inkomster och istället välja att lägga mer tid på att ”betrakta liljorna”, som Keynes föreslog för länge sen…