Jag pendlade från att gilla till att ogilla den om och om igen under hela läsningen. Deckare är inte längre något som faller mig lätt i smaken och när jag läste att det var en deckare blev jag en aning tveksam. Men den kändes inte som en deckare, utan mer som spännande memoarer med dialog. Tyckte inte boken alls var långsam, utan snarare hade den för mig ett förvånansvärt högt tempo, speciellt när allt intrigmakeri började komma upp till ytan. Det som dock fick mig att i slutändan inte gilla boken så värst mycket var att den kändes så enkel och för att den inte lämnade något vidare avtryck på mig.

En sak med boken som jag hade stora problem med var prologen, där Bunnys död avslöjades. När det ändå är en deckare känns det som att man vill ha lite överraskningar. Men redan här verkar Tartt vilja göra en skiljelinje mellan hennes bok och vanliga deckare. Att man får reda på mordet redan på första sidan fick åtminstone mig att läsa annorlunda. Läsningen gick ut på att förstå hur det kom sig att de beslutade sig för att döda Bunny. Det var ett nytt sätt för en deckare att driva på själva läsningen. Samma sak har man ju tidigare sett i filmer där man får se ett fragment av slutscenen i början av filmen och hela filmen handlar om att ta sig till den punkten för att förstå dess innebörd. Men nu var det i bokform och jag måste säga att det kändes lite sådär.

Jag älskar prologen, det är den som skapar magin i boken, enligt min mening. Man förstår direkt att detta inte är en deckare, utan ett drama. När man sedan förstått varför de dödat Bunny, inser man att det inte heller är slut där; efterspelet är komplext och man förstår att den ”hemliga” historien fått stora konsekvenser för varje individ.

Jag har länge väntat på att boken ska bli film, men jag tror att det vore ett misslyckande. Filmens handling skulle förmodligen bli ett koncentrat av romanens, vilket nog skulle göra historien till något helt annat än Donna Tartts verk.