Och att allt spel var just det som höll dem samman, åtminstone till en början… Richard vill så gärna vänskap och söker sig till de där människorna, men trots all tid tillsammans, finns det en avgrund mellan honom och de andra. Vem är egentligen Richards bäste vän?

Just denna avgrund mellan honom och de andra fick mig att tänka på vad det är som skapar vänskapsband. Richard ville framtvinga en vänskap genom att göra sig delaktig i mordet, men det lyckades inte. De hade i slutändan en gemenskap, men inte en vänskap. Jag skulle säga att Richards bästa vän var Judy (rumsgrannen från Kalifornien), men hon var inte lika spännande för honom.

Ja, Judy är på sätt och vis motsatsen till vänskapen med mellan Richard och de andra; gentemot Judy är vänskapen utan villkor och förpliktelser, enkel, medan banden till de andra är knutna genom krångliga lögner och en vilja att vara någon han inte är. Men han vill ju inte vara den han är…alltså är grekgruppen en flykt från sig själv, en verklighetsflykt som till slut når en punkt där verkligheten hunnit ikapp.

Tror inte det handlade om att inte vilja vara vem man är, snarare om att omforma sin omgivning. I slutändan var han sig själv och hans värderingar ruckades inte så mycket. Däremot kom han bort från det liv han skydde – sina lågutbildade och ointressanta föräldrar och det slappa Kalifornienlivet.

Hm, att bli sedd för den man innerst inne är kanske? Eller/och bli sedd av de människor som man vill bli sedd av? Du har rätt i att han inte förändras särskilt mycket. Förmodligen mest till det yttre och att han succesivt avskärmar sig från sin tidigare omgivning och får ta del av en del annorlunda vanor.

När Richard återvänder till colleget efter sommaren, viskas och pekas det en del, han är nu något utöver den där vanliga killen från Kalifornien. Med sitt skottärr i magen och som sista spillran av den excentriska Julians studiegrupp är han plötsligt ”någon”. Inte för att han eftersträvade detta, men på något sätt visar det på hur roller ändras utan att vi själva väljer det.