Eftersom boken var så pass lång, tyckte jag att författaren lyckades skapa ett nyanserat personlighetsgalleri. Jag tänkte aldrig direkt på att någon direkt var ond (och därmed osympatisk), snarare omständigheter som fick de att rucka på sina livsideal och begå mer eller mindre osympatiska handlingar.

Ja, så tänker jag också. Romanen bygger på en viss seghet, ett motstånd mot den enkla, snabba vägen. Denna komplexitet gäller nog även för persongalleriet: det är inte så enkelt som att den ena är god och den andra är ond. Så är människor, helt enkelt. Romanen handlar om hur man kan mörda utan att vara mördare (ond), eller?

Däremot var mordet en självisk (och därmed?) osympatisk handling. De visste precis vad de gjorde, det var ingen olycka utan något planerat. Så jag skulle säga att de är mördare. Att de sedan försöker rättfärdiga mordet gör de inte till mindre mördare. Men det jag tänker på är att det är inte bara mordet som definierar dem.

Jo, det var väl någon slags självisk handling. Det hela börjar ju med deras försök med en bacchanal. De ”råkar” döda en bonde och låter övertyga varandra om att detta misstag inte ska få förstöra något. Redan här har en barriär mot döden brutits; de märker hur enkelt det är att ta någons liv. Dessutom har de väl gripits av hybris genom sin bacchanal och tror att det är oövervinneliga. Henry framstår in i det sista som en slags övermänniska, och de andra ligger ju inte långt efter, fram tills de får Bunny på halsen och tas ner på jorden en smula.

Han blir på sätt och vis en övermänniska. Men ändå är det i slutändan han som begår självmord. Vad säger det? De övriga plågades av skuld för vad de gjort (åtminstone vad det gällde Bunny), men inte Henry, åtminstone inte förrän Bunny kom in med pistolen, vilket på något sätt fick Henry ner på jorden. Hans nihilistiska bubbla sprack och det kanske inte var skulden som fick honom att ta sitt eget liv, utan denna ”svaghet” att vara människa med känslor.

Ja, man kan verkligen undra över Henrys sätt att tänka som människa. Efter mordet på Bunny blir han en smula knäpp, eller paranoid, kan man tycka. När Charles blir lite jobbig efter allt skit börjar Henry tänka på honom som ett problem à la Bunny… Men det handlar väl också om någon slags insikt genom kärleken till Camilla. Konstigt att kärleken till henne inte vägde tyngre, att han tog sitt liv istället. Som om en kvinna inte var av något värde. Eller?

Nja. Henry blir inte bara knäpp, även väldigt normal på många sätt. Men han klamrar sig fast vid sin egen värld, gammal som ny, vilket inte fungerar när han måste anpassa sig till andra människor.

Jag tror att Camilla var av värde för honom, men hon låg kanske inte så pass högt i Henrys lista över viktiga prioriteringar i livet, där han rankade sig själv som en gudom med rätt att styra över allt och alla. När alla i slutet ”revolterade” mot honom och hans motstånd inte verkade fungera kunde han inte acceptera sin ”låga” position.