1. Bokens språk och karaktär
Som jag skrev i inlägget innan gillar jag språket och berättarstilen. Känner att jag måste få återge ett stycke där språket har ett driv och ett tempo som drar med mig in i intrigen, och får mig att vilja läsa och veta mer om det som händer. När jag läser tänker jag att språket påminner mig om vissa bilderböcker jag läst tidigare, böcker som lyckas berätta mycket med några korta meningar och som rymmer mycket humor och nyfikenhet (tänker särskilt på ”Bu och Bä på Kalashumör” av Lena Landström och Olof Landström). Och med jämförelsen med bilderboksspråket menar jag ingenting förminskande om ”Väldigt sällan fin”, snarare tvärt om.

Detta stycke är från ett av de sista kapitlen i bokens andra del, när huvudpersonen Noha är i Eritrea och familjen förbereder sig för att gå på ett bröllop som en granne spontant bjudit in dem till:

”Finare. Man måste klä upp sig. Vi får låna av storkusinen. Bror ska med. Kan inte vara tråkigare än att sitta här. Då är det bestämt. Vi ska alla med. Fast ingen bryr sig om att fråga mig. Det är underförstått. De har redan gått vidare till förberedelserna. Jag skulle passa utmärkt i storkusinens beige skjorta. Har jag andra skor med mig? Det är verkligen underbart”.

Boken igenom är det huvudpersonen Noha som berättar och återger händelser och det som andra säger ur sitt eget perspektiv. I stycket ovan är det troligtvis fastern som är den som ställer frågorna och är den drivande i samtalet. Noha/berättaren hoppar även fritt mellan sitt eget berättande och andras ord som han återger. Ibland tyckte jag att det var lite förvirrande att veta vad som var Nohas ord och vad som var hans återgivelse av det som andra säger. Vad tycker ni?
Eftersom allt som sägs och händer återges ur Nohas perspektiv, nästan innefrån Noha” var det även lite svårt att tolka vad som egentligen händer och sägs i berättelsen, och vad som mer är Nohas upplevelser. Håller någon med om detta, eller spelar det egentligen ingen roll?