Det mesta ur denna bok är skrivet ur en nioårings ögon, och det har enligt mig bidragit till att boken har fått unik tappning utifrån andra böcker jag har läst. I boken beskrivs alla händelser endast ur Brunos synvinkel och endast med hans tankar och uppfattningar om saker och ting. Bruno må vara ett sprudlande barn som gillar upptäcktsfärder och äventyr men hans förmåga att förstå sig på omvärlden är inte lika bra.
Han förstår inte att pojken han träffar lever i fångenskap och under hårt slavarbete. Bruno tänker sig att detta är en vanlig pojke som lever under samma förutsättningar som han gör. Förutom att Shmuel har fler lekkamrater än han själv, vilket Bruno är djupt avundsjuk över.
Jag kan även förstå mig på att Bruno tänker som han gör. Hans verklighet är den enda han vet om. Han har aldrig sett något annat sätt att leva än att bo i ett femvåningshus fullt av betjänter som servar och jobbar för honom. Han vet inget annat, det är det ända sättet man kan leva i hans värld. Hur hade han reagerat om han visste om exakt vad sin Pappa jobbade med och vad han sysslade med på dagarna?