”Vad som hände nästa dag” sida 161.

När jag läste det här sista kapitlet fick jag ont i magen. Man fattade vad som skulle hända. När man läst lite så säger Bruno efter ett tag att han vill gå hem. Då fick jag en nästan sorgsen känsla i magen, man kan se framför sig hur en 9:eårig pojke hela tiden kollar sig över axeln och längtar hem till mammas armar ungefär. Och om han skulle ha gått hem då så skulle hans liv fortfarande vara okej. Han skulle åtminstone leva.
En sak jag inte förstod med det kapitalet var att jag blev lite frågande om varför aldrig shmuel rullade under staketet och ut. Han sa att han inte trivdes där och han kunde lätt ha rullat under staketet och sprungit iväg. Ändå så stannade han…
När dom senare stog i den där gaskamaren (som jag antar att det var) så stod det om att han aldrig skulle släppa shmuels hand. Och det var också ett sånt där hjärtekrossande tillfälle.

Bruno är bara 9 år. Han vet inte vad den där gaskamaren var eller vad som kommer att hända. Det gjorde det ännu mer sorligt… Att det ens finns något sånt som tex en gas kammare är ju sjukt. Och jag tycker så synd om alla barn och vuxna som dog bara för vilken religion dom lever i.

Jag tycker verkligen att det var ett perfekt slut på boken. Även fast det var hemskt att dom båda dog så tycker jag att det var bra. Det här är en bok som jag kommer att Minnas och jag ser allt så perfekt i mitt huvud tack vare beskrivningen av miljön. Och det gör det lättare för mig att prata om boken till andra. Jag Tycker att boken började segt men slutade bra!