”Pricken som blev en fläck som blev en krumelur som blev en figur som blev en pojke”,

från sidan 87, var en titel som fick mig att fundera på vad kapitlet egentligen skulle handla om. Efter ett fåtal rader började det klarna för mig. Det var här Shmuel skulle komma in i berättelsen.

Bruno gick vid sidan av ett stängsel och såg en prick på långt håll, som han inte kunde lista ut var det var. Snabbt blev pricken större och större och tillslut såg Bruno att det var en pojke, som han hade sett på ett sådant långt avstånd att det såg ut som en prick. Pojken, som kom att bli hans bäste vän, hette Shmuel. Ett stort problem med deras vänskap var att Shmuel var jude och befann sig i Allt Svisch och att Bruno var från en nazistfamilj med en pappa som var en högt uppsatt officer inom partiet, så Bruno och Shmuel kunde inte umgås med varandra på ett annat sätt än på var sin sida av stängslet. De satt många timmar på var sin sida av stängslet och bara pratade och pratade med varandra. En ganska mogen vänskap med tanke på att de bara var 9 år.

Om bara barn utan påverkan från vuxna skulle bedöma andra så skulle inga värderingar läggas in i möten utan endast personlighet.