Jag tycker att boken var bra. Dock så var den ganska tråkig i början. För det handlade mest om vem Bruno var och hans tankar om flytten. Intresset kom när Bruno träffade Shmuel. Det beror på att då handlar plötsligt inte allting om hur tråkigt det är i huset. Utan istället om hans nya kompis och om Brunos bild av andra sidan stängslet. Och då märker man hur Bruno resonerar kring andra sidan stängslet. Jag tycker att det är konstigt med tanke på Shmuels sjukliga utseende och att han berättar hur dåligt det är där
Förmodligen så kopplar Bruno hans smala kropp och hans sorg till något annat, som inte har med stängslet och göra. Å ena sidan kanske det beror på att Shmuel inte berättar vad som händer i detalj utan bara att det är dåligt där eller att barnen inte leker där.

Vad vet jag inte. En annan intressant sak med boken är deras unika vänskap. Med tanke på att den allt annat än normal för deras ålder. Jag skulle säga att de har en vuxen vänskap. Med det menar jag en vänskap som man har senare i livet. Den typen av vänskap påminner om när pensionärer umgås genom att fika och prata, istället för att leka kurra gömma. Denna udda vänskapen ledde till att Shumel blir hans bästa vän Kanske är en sådan vänskapen där man använder ord starkare än den där man bara springer och skrattar tillsammans. Exempel på det är när Bruno med tiden glömmer bort sina gamla bästisar som han alltid brukade leka med.

Och sen undrar jag varför soldaterna gjorde det som de gjorde emot pappan?
Hade mamman berättat vad som hänt, att allt var hans fel?