En del undrar hur jag orkar lägga så mycket tid på att skriva. Om jag inte tappar lusten när jag arbetar halvtid som reporter på Sunnes lokaltidning, och sedan sitter hemma och skriver mysdeckare på kvällarna.
Men nej, det gör jag inte! Förklaringen är nog att det är helt skilda typer av skrivande. När jag jobbar är jag styrd av fakta. Men när jag skriver hemma lever jag i fantasins värld. Och just fantasin är viktigt för mig. Många lägger timmar, veckor och månader på att göra research innan de börjar skriva en bok. Det gör inte jag. För mig är det helt avgörande att jag kan skriva fritt och göra så lite efterforskningar som möjligt. För om jag skulle lägga tid på att söka fakta och sedan vara styrd av det i mitt skrivande, då skulle det likna jobbet alldeles för mycket och då skulle jag med all säkerhet tröttna. Nej, jag måste få hitta på så mycket som möjligt och sedan, i slutänden, bara ha mindre saker att kolla upp.
Det är så otroligt roligt att leva sig in i karaktärernas liv. Att vara en skugga som smyger omkring bland dem. Att låta dem få eget liv och att bara ”hänga med” när de tar egna beslut. Det låter flummigt, men det är när man hamnar i det flowet som skrivandet är absolut roligast. Och nu släpper jag alltså min femte mysdeckare. Tänk att det skulle komma så bra saker ur ett riktigt elände, det skulle jag ha vetat den där dagen sommaren 2006, när jag blev kroniskt sjuk och var så förtvivlad över det.
Allting började på vintern i början av 2006. Jag och sambon skulle åka skidor och jag satte på mig skidbyxorna som jag inte burit sedan året innan. Och döm om min förvåning när de var så stora att jag tappade dem! Utan att jag själv tänkt på det hade jag gått ner i vikt och sambon frågade ”är du sjuk eller?”. Vi skrattade åt det, och ingen av oss kunde ana hur rätt han hade.
Den våren blev mitt allmäntillstånd allt sämre. Jag tappade ork och ännu mer vikt, fick yrsel, hade svårt att återhämta mig och var så fruktansvärt trött. I omgångar låg jag sjuk och var så ostadig att jag inte kunde gå utan stöd. Utförsbacken fortsatte fram till sommaren då jag blev akut sjuk och hamnade på akuten. Diagnosen blev Addison vilken innebär att mina binjurar slutat tillverka livsviktiga hormoner. En sjukdom som är mycket ovanlig och det säga att cirka 1 500 personer i Sverige har den.
Det var en chock att drabbas av en kronisk sjukdom som innebär att jag måste äta medicin tre gånger per dag. Bara tanken på att jag dör om jag inte tar medicinen, skrämde livet ur mig. Jag måste dessutom börja leva ett lugnare liv eftersom min kropp inte längre producerar stresshormoner och jag blir sjuk om jag stressar för mycket. Ja, det var mer än en chock. Det var en sorg. Jag hade förlorat mitt friska liv och måste nu försöka lära mig leva med en ovanlig sjukdom som det inte forskats så mycket på och som läkarna därmed har begränsad kunskap om.
Men som talesättet säger – inget ont som inte har något gott med sig. För ur detta elände föddes något bra. Ett par dagar efter att jag kommit hem från sjukhuset anmälde jag mig till en distanskurs i skrivande och det var början på ett nytt liv för mig.