Vid invigningen av Paralympics i Atlanta 1996 höll Christopher Reeve ett tal där han lovade att han en dag skulle resa sig upp ur rullstolen och gå!
Viken optimism.
Likblek, tungt andandes genom ett sugrör kopplad till en respirator, med förtvinade muskler och med assistenter dygnet runt lovade han att han skulle gå?
Eller hyckleri?
Året innan hade Reeve ramlat av sin häst och brutit ryggen. Han blev fullständigt förlamad och de första dagarna bad han sin fru att hämta geväret och göra slut på eländet. Men Reeve lyckades vända sin depression. Då han fortfarande bevakades av media insåg han att han kunde dra nytta av sitt namn för att hjälpa andra ryggmärgskadade.
Men många tyckte att Reeve hycklade. Insåg han inte det orealistiska i sitt påstående. Tydligen inte.
Fram till sin död arbetade Reeve outtröttligt för att ändra omvärldens syn på ryggmärgskadade. Han bedrev påtryckning för forskning på stamceller och grundade tillsammans med sin fru en stiftelse som idag har lyckats ta fram en teknik som gör att en del ryggmärgskadade faktiskt kan gå.
På sätt och vis lyckades han. Håll drömmen vid liv.
Boktips
Still Me, Christopher Reeve, Random House, 1998
Nothing is Impossible, Christopher Reeve, Random House, 2004
/daniel