Under min semester läste jag Knausgårds senaste tegelstensbok Vargarna från evighetens skog. Som man ibland har möjlighet att göra som ledig läste jag maniskt ut boken på några dagar. Jag hoppade direkt till denna bok utan att ha läst den fristående föregångaren Morgonstjärnan, vilken jag satt tänderna i nu efteråt istället.
Vargarna från evighetens skog utspelar sig i samma, verklighetsnära men ändå mystiska, litterära universum som föregångaren, där flera karaktärer återkommer som bifigurer i den senare romanen. Man får följa flertalet personer på nära håll men framför allt den norske unge mannen Syvert som nyss återvänt till sitt barndomshem och upptäcker nya saker om sin döde far, och i romanens andra del som utspelar sig 30 år senare, biologen Alvetina bosatt i Ryssland. Det uppdagas att de två har ett speciellt band till varandra. Temat odödlighet löper som en röd tråd genom romanen.
Senast jag läste något av Knausgård var det hans så kallade årstidsböcker, som i likhet med hans sex böcker i “Min kamp”-sviten har självbiografisk grund. Att nu läsa ett fiktivt, icke-biografiskt verk av honom var skönt och på något sätt lite befriande. Jag märker att jag saknat hans sätt att skriva och berätta, och blir glad av tanken att jag har minst två böcker till att läsa i serien. Del tre har inte kommit ut än. Återstår att se om det blir sex delar även i denna romansvit…
/Maria Olsson, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Göteborg
