Sist ut för den här omgången är Linda, Kulturkollos expert på mörka samtidsromaner skrivna av kvinnor. Hon har också koll på romantiska ungdomsböcker, gärna om udda personer. Kulturkollar från en förort till Göteborg och bloggar även på enligt O.
Ungdomar läser mindre idag än förr och även om läsförståelsen blivit bättre de senaste åren står det klart att skönlitteratur inte prioriteras hos speciellt många och definitivt inte på fritiden. Som gymnasielärare i svenska ser jag det som mitt ansvar att ge mina elever läsupplevelser som förhoppningsvis kan få i alla fall några av dem att plocka upp en bok senare i livet. Det är därför jag prioriterar gemensam läsning.
I kursplanerna för gymnasiets svenskkurser står det märkligt nog inte uttryckligen att eleverna ska läsa hela romaner. Ett verk kan lika gärna tolkas som en novell, en dikt eller ett utdrag. Att jag vill att mina elever ska läsa hela verk handlar om att jag vill att de ska utmanas att läsa längre texter, men också att de ska få tid att sjunka in i en bok. Då måste jag också ge dem tid att läsa.
Förr kunde du som lärare kanske be elever att läsa böcker hemma och sedan redovisa dem skriftligt i klassrummet och vara i alla fall nästan säker på att de flesta läst det de skulle. Så kan jag inte göra nu. För att eleverna ska läsa måste jag ge dem tid i skolan, i alla fall inledningsvis. Att läsa i klassrummet ses ibland som bortkastad tid. För mig är det ett sätt att skapa förutsättningar för eleverna.
Det finns några böcker som alltid går hem, men jag är en rastlös lärare som sällan väljer samma böcker till olika klasser. Varje grupp elever är unik och speciellt ungdomsböcker är bäst om de är aktuella. De böcker jag väljer att läsa i helklass behöver jag läsa om med just den här gruppens ögon, för att i alla fall försöka säkerställa att boken ska landa väl.
Just nu läser jag och mina treor Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Det är en bok om en väldigt annorlunda familj med ett perspektiv som jag redan innan trodde skulle passa elevgruppen fint. Läsplaneringen visade att första gruppsamtalet skulle hållas efter 131 sidor och på sidan 98 finns en rejäl vändning, eller plot twist, som eleverna självklart kallade den. Nästan alla hade läst så långt de skulle och några till hade i alla fall läst drygt hundra sidor. Tre elever fick finna sig i att få överraskningen förstörd, men att i en klass på drygt 30 elever nå alla är självklart omöjligt.
Att låta elever samtala kring det de läst kräver mycket lärarstyrning. Varje läsprojekt innehåller en placering över de veckor som läsningen pågår, där det framgår hur mycket som ska läsas varje vecka och hur mycket tid som ges åt läsning i skolan. Eleverna får också frågor som de kan skriva kring, eller en mer allmän läslogg för de som föredrar det. När det är dags för samtal delar jag in dem i grupper, utser en ansvarig och låter dem diskutera givna frågor. Ibland får de spela in samtalen, så att jag kan få tillgång till dem, andra gånger skriver de korta anteckningar och jag går istället runt i grupperna. Oftast blir det faktiskt ett trevligare och mer avslappnad samtal om jag håller mig borta och de istället använder diktafonen och spelar in.
Med stöttning av mig och sina klasskamrater blir läsningen både lättare och mer intressant. Fler elever klarar av att ta sig igenom mer komplexa böcker och de lockas sällan att kopiera färdiga texter på internet. I en tid när det är enkelt att fuska är det än viktigare att läsningen faktiskt blir något trevligt och lärorikt. Något som är värt jobbet som det faktiskt innebär att ta sig igenom en roman på flera hundra sidor.