Det sägs att god litteratur skall utmana gränserna och gärna uppfattas som kontroversiell. Men finns det ändå i dagens litterära Sverige oskrivna gränser som författare, förlag, distributörer och recensenter i stor utsträckning medvetet eller omedvetet ser till att hålla sig inom?

Vilka konflikter väljer författare att beskriva och i vilka termer? Vilka aspekter och perspektiv betonas och finns det djupare, bakomliggande förhållanden som intrigen nogsamt undviker att belysa? Vilka böcker väljer såväl brick-and-mortar som internetbokhandlare att lyfta fram och exponera i sina kampanjer och rekommendationer?

Den så kallade samhällskritiska berättartraditionen i den svenska spänningslitteraturen förefaller i mina ögon ha ett nästan uteslutande socialliberalt eller marxistiskt förhållningssätt, eller som en insiktsfull debattör i P1 beskrev den svenska vänsterns bild av borgerligheten: ”Vita män i högre medelåldern med vaxade mustascher och monoklar som bara väntar på ett tillfälle att få rida chock ner från Östermalm”. Den bilden verkar ha satt sig för gott i litteraturen.

Så vad är det för böcker vi får ta del av? Giriga ryska oligarker tycks vara ett säkert kort. Sovjetiska eller ryska soldater som dödar och plundrar svenskar ligger kanske lite i utkanterna, men anses ändå acceptabelt. Ondsinta högerextremister absolut, då är man nog nära på ”home-free”. En författare som vill visa sig trendkänslig och modern skall företrädesvis använda sig av en kvinnlig hjältinna eller huvudperson. Ännu mer pluspoäng kan förväntas om sexuella minoriteter lyfts fram, företrädesvis i genomgående positiva sammanhang. Frågan jag ställer mig är om inte de här preferenserna har blivit så allenarådande att berättelser med stark verklighetsförankring som pekar på den faktiska samhällsutvecklingen har hamnat utanför  korridoren för vad som betraktas som litterärt gångbart av de etablerade aktörerna? Istället svämmar bokhandlarnas hyllor över av mer eller mindre harmlösa skildringar av mord i trivsam landsort- och skärgårdsmiljö.

Ett snarlikt fenomen kan siktas i samhällsdebatten. Som någon nyligen uppmärksammade på Facebook, demonstrerar svenska skolbarn i klimatfrågor i ett land som redan har mycket låga koldioxidutsläpp. De demonstrerar inte mot våld och otrygghet i undervisningsmiljön, sjunkande resultat eller att de blir rånade på väg till och från skolan.

Och läsarna då? Mot mitt resonemang kan man förstås invända att utbudet av böcker speglar de historier som läsarna efterfrågar. Gott och väl så, få skulle nog vilja se bokhandlarna fyllas av titlar som ingen läser. Dessutom skulle butikerna snart bomma igen. Men om alternativa berättelser inte åtnjuter någon meningsfull spridning eller exponering, hur skall läsarna ens bli varse deras existens? Eller kan det vara så illa att den stora majoriteten av den läsande befolkningen inte vill eller orkar ta till sig intriger som utmanar den världsbild som förmedlats dem under hela deras vuxna liv? Kanske är de begränsningar jag pekat på ett uttryck för den så kallade djupa staten. Decennier av mer eller mindre vänsterradikalt maktinnehav har satt djupa avtryck, inte nödvändigtvis bara i statsapparaten. Självcensur är i stort sett alla avseenden mer subtil och effektiv än explicita begränsningar påtvingade av myndighetspersoner.

Någon beskrev författande som att gå in i ett rum som ingen annan varit i, sedan komma ut och beskriva vad du upplevt. Visst kan det bli jobbigt eller högintressant, beroende på hur man ställer sig, om någon annan hävdar att han eller hon (vägrar skriva hen) minsann också varit i precis samma rum och såg något helt annat?