Som författare ställer man ibland sig frågan hur mycket kan jag egentligen hitta på? Eller lite mer precist uttryckt, hur långt från verkligheten kan man drista sig att glida i sin berättelse? Ett råd som ofta förekommer i olika böcker om skrivandets konst är att du må ljuga friskt i det stora perspektivet, men samtidigt vara väldigt trovärdig i de små detaljerna. Överfört till den genre som jag själv skriver i, den politiska thrillern, så innebär det till exempel att det går utmärkt att låta Ryssland bli medlem i NATO så länge som du har örnkoll på hur många patroner det går att trycka in i magasinet på en Glockpistol modell 17.

I vissa avseenden kan det rent av vara lämpligt och önskvärt att hitta på så mycket som möjligt, om man till exempel vill att en karaktärsbeskrivning inte skall stämma in alltför noga på någon levande person. Likaså om det föreligger ett behov att inte röja de facto hemlig information. Är den miljö eller organisation som du vill skildra alltför trist och byråkratisk i verkliga livet? Släpp digitalkameran och ta fram den breda målarpenseln istället! Så ett möjligt svar på min inledande fråga är att man bör ta sig friheten att fantisera och hitta på precis så mycket som berättelsen och omständigheterna kräver, men inte mer än så.

Ett annat perspektiv på samma fråga är att världen vi lever i är långt ifrån statisk. Tekniken utvecklas, världspolitiken genomlider konvulsioner och vips förvandlas något som igår betraktades som omöjligt till en faktisk omständighet. Kanske är det ett skäl så gott som något att fantisera friskt i berättandet? Verkligheten har en märklig förmåga att hinna ikapp och överträffa dikten.