Utbudet av kriminalromaner på den svenska bokmarknaden är idag närmast överväldigande. Dagens gästblogg tar sig friheten att, om så bara för stunden, rikta strålkastarljuset på den närbesläktade kategorin politiska thrillers, som länge fört en tynande tillvaro i skymundan av de storsäljande deckarsuccéerna.

I Nordamerika och Storbritannien utgör politiska thrillers (beteckningen spionromaner förekommer också) ett betydande segment av bokmarknaden.  Är det utbudet, i form av tillgängliga berättelser, eller efterfrågan, det vill säga läsarintresset, som sviktat i Sverige?

Länge dominerades genren av Jan Guillou och hans långa boksvit om agenten Carl Hamilton. Men med början på 2010-talet trädde ett antal nya författarnamn fram och gjorde sina bidrag till genren: Anders Jallai skapade karaktären Anton Modin i Spionen på FRA och många böcker till blev det. Andreas Norman kom med En rasande eld, Erik Lewin skrev Almedalen har fallit, David Bergman debuterade med 36 timmar, Kaj Karlsson släppte Operation Nordvind.  Relativt nyligen har herrarna fått sällskap av Anna Tell och hennes bokserie om förhandlaren Amanda Lund. Utifrån mitt högst personliga tycke och smak skulle jag speciellt vilja lyfta fram Lars Wilderängs noggrannt konstruerade scenarion i Midvintermörker och Midsommargryning och Joakim Zander för goda metaforer och ypperlig, närmast poetisk språkhantering, så som det kom till uttryck i Simmaren och Orten. Kommentarsfältet står öppet för den som önskar lyfta fram andra pärlor som gått mig förbi.

Förr i tiden betraktade jag svensk politik som föga dramatisk, kanske rentav lite tråkig. Frågan om löntagarfonder och kärnkraftens vara eller icke vara hade kanske inte några avgörande och direkta konsekvenser för svenskarnas vardag. Kanske kan det också vara så att en liten alliansfri nation som åtnjutit över 200 år av sammanhängande fred, med få strategiska intressen bortom de egna gränserna samt avsaknaden av inbördes stridigheter eller etniska konflikter inte utgjorde den mest optimala miljön för en rafflande politisk spänningsroman?

Men ”något har hänt”, initialt gradvis och så sakta att det knappt gick att förnimma förloppet om man inte visste vad man skulle titta efter. Världen har kommit till Sverige, i en omfattning och med en intensitet som få hade förutsett, eller som många inte ville eller tilläts se. Genren har kanske därför en ljusare framtid för sig, i takt med att skymningen lägger sig över det hemland som en gång upplevdes som så tryggt, präktigt och kanske rentav lite tråkigt?