Jag är en person som vet väldigt mycket om väldigt lite. Man skulle kunna kalla mig nörd. Jag har ofta känt att tvärtom vore mer praktiskt – att veta lite om mycket – för att vinna den där hundringen i baren på pubquizet.
Men det finns en kittlande tjusning i att nörda ner sig. Jag har varit besatt av Gustav III, Sherlock Holmes, Pet Shop Boys, Carl Johan De Geer och Bamse – jag var en av de mest framstående Bamseexperterna i landet under några år. Självklart har jag träffat Rune Andréasson.
Vissa nördobjekt följer mig hela livet, andra ebbar ut. En person som suttit stabil på den där lilla pinnen i hjärtat är vispoeten Alf Hambe, som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Jag upptäckte hans Visa i Molom som 15-åring och köpte hans debutalbum, Alf Hambe i Molom, från 1965. Jag var egentligen inne på synth och svartrock, men Alf Hambes poesi och vemodiga melodier vände upp och ner på musikpreferenserna.
Efter att ha lyssnat på Hambe i 30 år fick jag en ingivelse. Förra året bodde jag i Malmö i sju veckor och vaktade katter och hade massor av tid över. Jag spelade gitarr, jag skrev en visa till en vän och blev plötsligt sugen på Hambe. Jag satte Visa i Molom på repeat och kunde inte få nog. Jag vill krypa in i låten. Jag ville ha mer.
Jag började skriva en egen version av visan, en helt fri association baserad på fragment ur Hambes text:
på den molande himlen
runt sin axel i en snårig längtan
vittras ett språng, en rörelse ur skärpan
stjärnfall duggar som önskningar
ned i fältens beigea ax
valvet lutar ut ur zenit, ut ur skärpan
Jag funderade ett bra tag på varför jag skrev detta. Vem ville läsa parafraser på Hambe? Jag bestämde mig för att ignorera känslan och fortsatta skriva. Tre månader senare hade jag ett utkast på ett helt manus. Jag hade skrivit parafraser på alla 14 sånger från samlingsplattan Molom från 1977.
Jag fick en av dikterna, Frosten, publicerad i tidskriften Populär Poesi i december. Det var då, i samband med mailet från diktredaktören, som jag insåg att jag gjort rätt som följt mitt hjärtas ingivelse. Hambe, som satt där inne och oupphörligen petade på mig med en spetsig penna, slutade att stickas. Jag bearbetade det sista i mitt manus.
Sedan dess har jag publicerat en essä, blivit inbjuden till bibliotek, haft diktuppläsningar och dessutom på köpet träffat Hambe i hans hem. Han tyckte mycket om Frosten, vilket så klart var en drivkraft att fortsätta. Och nyligen var jag inbjuden till en kulturfestival i Tranås för att läsa dikter samt medverka i ett samtal om mitt Hambeprojekt på biblioteket.
Att veta väldigt mycket om väldigt lite är en tillgång. En större tillgång än somliga kanske tror. Att nörda ner sig i ett ämne är en av livets största tillfredsställelser. Det enda problemet med nörderi är: Mina vänner orkar inte höra namnet Hambe mer.