Eva Bergengren är journalist i botten och jobbar numera som frilansande kommunikatör, redaktör och lektör.
För mig är skriftspråket ett hantverk, en kunskap som det går att gneta sig till. Och samtidigt är det magi. Det är ju inte klokt egentligen: Kombinationen av 29 bokstäver blir en text som lyfter, når läsaren och ändrar världen.

När jag klev ut från tidningsredaktionen och startade eget som kommunikatör och skribent lämnade jag arbetskamraterna och gemenskapen. Men jag tog med mig lagets sätt att arbeta.
Jag jobbar med skrivna texter. Egna och andras. I det skrivande hantverket finns inga kollektiva processer, inga omröstningar, inga möten. Ingen chef som tar ansvaret för helheten och inga kollegor som kan avlasta.
Den som skriver ska fylla ett tomt ark (okej, Worddokument) med bokstäver. I rätt ordning. Med rätt mellanrum och i rätt mängd. Idéer finns i alla storlekar, från roman i tre jättetjocka delar till… hm låt oss säga krönika till en gästblogg.
Nu vidtar en vindlande väg från idé till korrat manus.
Texten kommer aldrig att glittra på samma sätt som idén, men den ska bli så pass lik att den går att släppa ut i världen utan att skämmas. Uppgiften är alltså att vidarebefordra idé till manus. Vilket i sin tur innebär att lösa tusen problem. Som handlar om stavning, ordning, tilltal, fakta, dramaturgi, relevans, ordförråd, toner till skrivaren och en massa andra saker.
Händelsekedjan kan kännas som en labyrint. Den irrar jag själv i allt som oftast och jag hör från författare jag möter som lektör och manuscoach att vi är många som lätt går vilse. Det är svårt att veta vad man egentligen håller på med.
Det är här jag tycker att arbetsordningen från redaktion och kommunikationsbyrå kan vara hjälpsam. Det där sättet att dela upp ansvaret på flera medarbetare i en kedja, det kan bli den röda tråden genom labyrinten.
För genom labyrinten ska man. Någon annan väg finns inte. Det är ensamt att skriva men det kan ändå underlätta att se författande som ett lagarbete. Att bygga upp ett eget, inre lag och ge medarbetarna olika uppgifter. Och ge medarbetarna lite olika arbetstider.
Så här ser mitt inre lag ut:
Beställaren. Den som bestämmer att det ska bli en text. Som säger ”Nu jäklar ska jag få ihop den där krönikan/novellen/kapitlet/artikeln som jag vet att jag har på gång. Beställaren går till…
Projektledaren som vidtar praktiska åtgärder. Det är hon som ser till att det finns tre timmar på torsdag eftermiddag då det faktiskt går att stänga av telefonen. Hon letar upp boken som det ska citeras från och ser till att det finns toner i laserskrivaren. Hon berättar för maken att det nog är hans tur att handla och fixa middag på torsdag. Och hon ser till att jag verkligen sätter mig ner och skriver när det är dags. Kort sagt, projektledaren inom mig ser till att de praktiska förutsättningarna är så bra de kan vara innan…
Skribenten slår upp datorn. Ska jag vara ärlig är hon en rätt fjär person. Av alla mina inre medarbetare är hon den sista jag skulle vilja gå och fika med. Asocial typ. Hon pratar inte med någon annan än sig själv, hon låter höra ett lätt vansinnigt skratt då och då (det är när hon tycker att hon kommit på någon riktigt bra formulering). Hon ägnar sig helt och hållet åt att fylla det vita datorfönstret med bokstäver, ord, meningar och stycken. När hon fått ur sig rubbet drar hon sig tillbaka och lämnar över till…
Redigeraren/redaktören som tar vid, helst efter en kopp kaffe och en rask promenad. Ett visst avstånd i tid mellan första versionen och bearbetningen är välgörande för arbetsklimatet. Redaktören flyttar stycken, stryker onödor, slår upp stavningar och betydelser, fyller i de logiska luckorna och gör texten allt mer ändamålsenlig. Till sin hjälp har hon…
Researchern/reportern som googlar, slår i böcker, ringer en kompis med sakkunskap, snappar upp fakta, ställer frågor till experter och beter sig utåtriktat på ett sätt som skribenten finner skitjobbigt och som den visionära beställaren aldrig skulle befatta sig med…
Språkgranskaren/korrekturläsaren är sist in. Hon är en närsynt typ som lusläser med rödpenna och på ett förargligt sätt upptäcker felböjda verb, brott mot subjektsregeln och klyschiga anglicismer som gör texten fånigare än nödvändigt. Hon jobbar bäst på behörigt avstånd från de andra. Kan texten vila i åtminstone några dagar innan hon tar vid brukar alla, inklusive texten må bra av det.
De här inre medarbetarna, som alla är jag själv, har alla sina specialiteter och sin egen uppfattning om vad som är en ”bra” text.
När jag får det där inre laget att samarbeta och kamratligt passa problemen till varandra och göra rätt sak vid rätt tillfälle – det är då det är som roligast att skriva och de bästa texterna blir till.
Men än är laget inte komplett.
En inre medarbetare som jag inser att jag behöver är den där glada, goa chefen som säger ”Fasen vad bra jobbat av er allihop!” och som beordrar fest och belöning för god insats när jobbet är klart och texten ivägskickad.
Jag ska bestämt sätta överst på höstens att göra-lista att rekrytera en sådan.
Hur ser ditt inre skrivarteam ut? Finns där någon som brukar ta över och tränga undan de andra? Saknar du någon på en viktig funktion eller har du redan ett järngäng?