I en lättläst faktabok måste varje ord väljas med omsorg. Enkelhet och tydlighet går först. I boken om Raoul Wallenberg blir exempelvis legationssekreterare och ambassadörer helt enkelt diplomater – ett ord som dessutom förklaras första gången det används. Ibland gör de enklare orden att exaktheten i språket går förlorad, men ofta bidrar rakheten i språket till en starkare bild. Meningen ”nazisterna hade som mål att döda alla judar” beskriver en ideologi precis så brutal som den faktiskt var. Här finns inga abstraktioner som filtrerar verkligheten på vägen in i läsarens medvetande.
Samtidigt ska en människas liv skildras så engagerande och rättvisande som möjligt. I det ingår att ge en bild av tiden hen levde och verkade i, och där spelar språket en viktig roll. Det går inte att skriva om Astrid Lindgren utan att nämna pigor och drängar, och Selma Lagerlöf utbildade sig faktiskt till lärarinna. Här får modernare begrepp stå åt sidan till förmån för äktheten. En ambition har varit att i så hög grad som möjligt använda ord från den tid som beskrivs, om de inte är uppenbart förlegade eller oanvändbara för en läsare på 2000-talet.
Ibland blir det dock svårt att helt följa den linjen, vilket Raoul Wallenbergs sommarlovsresor i Amerika på 1930-talet aktualiserar. I boken ”Älskade farfar!” återges brevväxlingen mellan den unge Raoul och hans farfar Gustaf Wallenberg. De befinner sig ofta lång från varandra, men har ett omfattande tankeutbyte i brevform. På 1930-talet studerar Raoul i Amerika. Det är Gustaf som väljer landet, men Raoul får välja utbildning och läser till arkitekt. På somrarna tycker Gustaf att Raoul ska resa runt i landet. Han skickar förmaningar om att resa och bo billigt, och att lära känna människor. “När du en gång kommer åter till Sverige ska du skilja dig från dina jämnåriga just i det stycket att som beträffar människokännedom och erfarenhet av livet.”
Raoul tar sin farfars förmaningar på allvar och bestämmer sig för att resa billigt. Sommaren 1931 skriver han och förklarar varför han valt ”resemetoden gratisåkning” från Michigan till Kalifornien:
“När man åker som tramp däremot är det något annat. Då förutsätter man att man ska vara på sin vakt hela tiden, och om det sedan visar sig avlöpa relativt smärtfritt, så är det så mycket roligare. Men kommer i intim beröring med en massa nya människor varje dag. Det är en träning i diplomati och takt ty det är genom dessa som man skaffar sig skjutsarna.”
Raoul skriver också att resesättet kallas hitchhiking och resonerar kort om riskerna:
“Det är för övrigt så med okända faror att man alltid överdriver dem. Tänk på vilka enorma risker man står varje gång man går över en gata. Ändå skulle det inte falla någon in att tveka att gå över en gata.”
Det är glasklart vad Raoul gör: han liftar genom Amerika. Men han använder inte själv ordet. En snabb sökning i Svenska akademiens ordbok visar varför: den första förekomsten på svenska är noterad först 1933. Då skrev Dagens Nyheter: ”Vad lifta är? Jo, det är att åka bil gratis, att göra långa resor med hyggliga bilister som man träffar efter vägen.” Detta är alltså två år efter Raoul skrev sitt brev till farfar Gustaf. Det är uppenbart att han inte kände till ordet när han slog sig ner vid sin skrivmaskin.
Här infinner sig ett dilemma för den som skriver en lättläst biografi: Välja ett ord som en nutida läsare kan tänkas ha nytta av, eller vara trogen den tid som episoden utspelar sig i? Efter diskussion med min medförfattare Katarina valde jag till sist att använda ordet lifta, trots att det innebär en språklig anakronism. Här går helt enkelt begripligheten och nyttan för läsaren först. Raoul gav sig ut på en gratisresa för sin farfars skull, men i vår bok får han lifta – för läsarens skull. Dessvärre visade det sig att inte alla bilister var helt och hållet hyggliga.