NY GÄSTBLOGGARE!
Crister Enander är författare och skribent.
Med ryggen lutad mot Lunds Domkyrka, där jag tror att Gud bor på vissa vackra vardagar, sitter jag denna ovanligt sköna morgon. Jag läser, för andra eller tredje gången, Benjamin Franklins underhållande och underfundiga ”Självbiografi”, översatt av Kjell Ekström. Alltmedan jag ser hur de två kvinnorna, som nästan varje morgon, förbereder dagens rundor av tiggande. Det låter som italienska, men jag antar att det är rumänska. Dock inte romani. En av Domkyrkoförsamlingens anställda eller aktiva präster passerar. Det visar sig att han har ett förflutet som kyrkohistoriker. När Benjamin Franklin får ordning på brandvakten i Philadelphia och just tagit itu med postgången och håller i mötena i sin lilla Junta, de var aldrig fler än tolv medlemmar och förde ett anonymt liv i staden, får jag äntligen veta att Domkyrkan är öppen idag. Till Philadelphia anländer någon sorts frikyrkopastor, presbytarian från Irland. Enligt Franklin är hans namn Hemphill. Denne man skaffar sig snabbt många fiender, särskilt bland stadens församlingspräster och andra stelnackade klerker. Men också många vänner, inte minst Franklin själv. Troende fylkas kring hans predikningar som han snart tvingas hålla utomhus då svartrockarna retar sig och känner sig hotade av hans karisma och växande popularitet. Många hörs sjunga psalmer och hymner i gränderna. Benjamin Franklin är dock avsevärt mer oroad över bränderna, även om han hjälper till att skriva några predikningar som ibland trycks tillsammans med några flammande stridsskrifter. Elden fortsätter att oroa Franklin. Just som min trevliga granne Jane. Bränder var alltid varje liten stads stora skräck och fiende. Lågorna tuggade lätt i sig alla små trähus i hiskelig takt. Numera fungerar Brandvakten bättre. Tror jag. Men äldre tiders Brandkår fungerar väl inte längre. Det gör ju ingenting numera. Inte sedan verksamheterna, inklusive brandvakteriet, lades ut på något privat bolag. Hur kan vi fortsätta att inbilla oss att de som lägger det lägsta budet är bäst skickade att lösa uppgifterna. Kanske måste vi i dag, precis som Franklin, organisera vakt och kräva att alla har ett antal spannar med vatten redo innanför dörren. Kan man i sammanhanget säga att Franklin varmt rekommenderar spannar gjorda av läder? Trä brinner. Plast brinner med giftig rök. Franklins förnuft, och alltid lika rivigt praktiska sätt att tänka och resonera, är nog inte så dumt. Ett möte med Benjamin Franklin är att rekommendera under sommarmånaderna. Över huvud taget är klassikerna en given del av den varma årstiden. Enkla att ta med sig. Igår var det Machiavellis ”Fursten”. Den finns tillgänglig i minst tre aktuella översättningar. Jag föredrar Paul Enokssons, men Marco Morners är minst lika bra. Det är bara det att jag är efter många fantastiska översättningar från ett nära men fjärran Italien och den rika renässansen van vid Enokssons svenska språk. Nu är han död. Men böckerna finns kvar. Titta in på Atlantis och studera deras klassikerutgivning. Nästa anhalt för mig kommer att bli Blaise Pascal. Redan har jag letat upp det urval med inledning som François Mauriac en gång gjorde. Där finns ett antal intressanta och viktiga brev som det märkliga geniet Pascal skrev. Annars är det självfallet hans ”Tankar” som ständigt lockar. Den svenska översättningen av Sven Stolpe är magnetisk och full av vitalitet. Nu ska jag återvända till en energisk och säkert odrägligt påfrestande Benjamin Franklin.
