En sak som ofta finns i böcker, men mer sällan i verkligheten, är tydliga slut. Berättelsen tar slut, huvudkaraktären har lyckats eller inte lyckats med sin strävan, saker och ting rundas av och knyts ihop.
Biografier brukar ha just det där tydliga: man följer en människa, från födelse till död, från början till slut. Men när Annelie Drewsen och jag arbetade med den lättlästa biografin om Raoul Wallenberg var det ju inte riktigt så enkelt. Jo, början förstås, men inte slutet. Visst finns det sakuppgifter, och visst finns det kunskaper – men så mycket kring Raoul Wallenbergs död har försvunnit in i skuggorna och kommer väl sannolikt att förbli där. Samtidigt fortsatte under årtionden hans mamma, styvfar och syskon kampen för att få tillgång till alla fakta, kampen för sonen och brodern. När tar historien om Raoul Wallenberg slut? Hur, och var, avslutar man biografin om honom?
Två av de böcker jag hittills läst i sommar anknyter väldigt tydligt till den där frågan om ”när saker tar slut”, särskilt sånt som har med krig att göra. Den ena, Michael Ondaatjes ”Lyktsken” är en helt fiktiv historia om ett syskonpar som under ganska märkliga omständigheter lämnas av sina föräldrar efter andra världskrigets slut. Syskonen tas om hand av två män som verkligen verkar allt annat än lämpade att ta hand om barn, och bokens jag, pojken Nathaniel, försöker i vuxen ålder förstå vad det egentligen var som hände. Det är en oerhört vackert, poetiskt och stillsamt berättad historia, där lager efter lager av erfarenheter och minnen läggs på varandra. Till slut blir Nathaniels bild av vad som ”egentligen hände” mer tydlig. Och mycket av det som hände handlade om att krigsslutet inte alls innebar att kriget var slut. Inte hela kriget, inte alla dess delar, inte för alla inblandade. Det där med ”slut” är inte så lätt, helt enkelt.
Den andra boken, ”Pendeln”, är självbiografisk, och handlar om författaren Julie Lindahls försök att förstå sitt eget liv, att förstå sina föräldrar och framför allt sina morföräldrar. Hennes arbete leder henne rakt in i nazistiska strukturer och ideologiska övertygelser. Detta har ingen i familjen talat om. Alls. Någonsin. Men Julie Lindahl kliver längre och längre in i den snåriga, såriga och på många sätt otäcka familjehistorien och avtäcker samband och sammanhang som borde upplösts när kriget tog slut … men som inte gjorde det. Övertygelser tar inte bara ”slut”. Alla övergrepp och illgärningar är inte bara ”försvunna”. Det där med ”slut” är verkligen inte lätt.
Kanske är slut så svåra att få ordning på för att de i själva verket nästan inte finns, i alla fall inte utanför boksidorna? Vad gäller biografin om Raoul Wallenberg blev slutet ett efterord, skrivet av Johanna Westien från Raoul Wallenberg Academy. Där skriver hon om hur vi alla kan inspireras av det han gjorde, och på ett sätt bli en slags fortsättningar – kanske inte på berättelsen om Raoul Wallenberg, men på den större berättelsen om alla människors rätt och värde. Vi gjorde slutet till en slags början – och så kan det kanske vara ibland?