Häromdagen mötte jag årets algblomning ute i skärgården. Slemmig gröt i strandkanten, stora sjok av gröngul massa ute på fjärden, och ibland några giftigt blågröna slingor mitt i. En svart klump av oro för vår Östersjö, som så tydligt visar sin skörhet och utsatthet, och klimatkrisens obönhörliga närvaro griper en.
Det fanns ingen klimatkris på Saltkråkan. Där fiskade Melker stora abborrar i vasskanten (med sönernas hjälp), vattnet var klart och rent och det värsta som hände – vilket i ju och för sig var farligt nog – var när de äldre ungarna lånade roddbåten och hamnade i dimma. Det ALLRA värsta med det hela var, i alla fall enligt Tjorven, att de också hade Båtsman med sig. Båtsman! Världens största, finaste och trygghetsinjagande hund, säkert en källa till punkter på önskelistor för många svenska barn genom årtionden. Jag, som identifierade mig så kraftfullt med Tjorven att jag som barn hade mycket svårt att förstå hur rollen i TV-serien ens kunde gå till Maria Johansson (i vuxen ålder har jag konstaterat att det kanske ändå hade krävts åtminstone en anmälan till audition för att filmteamet skulle upptäcka vem som egentligen var Tjorven, på riktigt) höll fullständigt med. Det absolut värsta var att Båtsman var ute i en båt i dimman!
Men jag tänker att Astrid Lindgren som vanligt visste precis vad hon gjorde. När man läser i Cilla Daléns och Annelie Drewsens biografi om henne påminns man om vilken säreget klok människa hon var, om lek och allvar, om utsatthet och trygghet. Det är klart att Båtsman måste vara med dem som är vilse i dimman – just då är det just de som behöver den stillsamma och gedigna trygghet som hans mörka hundögon och stora varma päls ingjuter. När livet är svårt behövs tryggheten. Ibland heter han Båtsman.
När jag stod där vid alggröten och kände mig ledsen och rädd, kom jag att tänka på den bok av årets ALMA-pristagare Bart Moeyeart (ALMA betyder Astrid Lindgren Memorial Award, och det är världens största pris till barn- och ungdomsboksförfattare. Världens största!) jag läst: Kärleken vi inte förstår. Märkligt kanske, för det finns inte ett dugg om skärgård eller klimatkris i den. Fast det finns förstås en Båtsman.
Bart Moeyart har i flera sammanhang berättat om hur viktiga Astrid Lindgrens texter varit för honom, och då inte minst Saltkråkan. Han har talat om barnperspektivet, om lek, allvar, trygghet, utsatthet och hopp. I Kärleken vi inte förstår, som är en bok att läsa långsamt och eftertänksamt, känns det först som om det bara finns trasighet och utsatthet med ett väldigt skört hopp om förändring. Ja, förresten, det fortsätter så – trasigt, utsatt, men med ett skört hopp om att livet ska bli lite helare, lite lättare. Och det sköra är inte att förakta. Kanske kan det sköra, det lite udda, det spruckna och det lagade trots allt ha en livskraft som skapar hopp för framtiden? Jag kände mig på ett stillsamt men innerligt sätt uppfylld av hoppfullhet när jag läst Bart Moeyaerts bok: i det som kan verka bara eländigt kan det också finnas hopp, gäller det att också finna hopp. Hoppet ser kanske annorlunda ut än man är van vid, och de lösningar det fäster vid kanske är helt andra än de man förväntat eller önskat, men så får man därför skärpa blicken och möjligen byta fokus. Båtsman KAN vara en stor fin hund, men kan också vara någon eller något helt annat.
Så, vid alggröten tänkte jag ändå på Båtsman. Jag tänkte på att klimatkrisen är nu och att jag är en del av människornas massa som måste, måste, måste agera. Men jag tänkte också att det är sant att hoppet är det sista som ska dö, och att jag ska ta vara på de Båtsmän jag träffar. Och så ska jag rekommendera alla att läsa Bart Moeyaert!