Jag vet att många bokälskare söker identifikation med huvudkaraktären i en berättelse, men personligen stör det mig inte alls att bokens protagonist handlar enligt en annan agenda än jag själv skulle ha gjort. Så länge man får höra logiken bakom handlandet tycker jag snarare att det är mer spännande att följa någon som är helt olik mig, så när Stieg Larssons Millenniumtrilogi lanserades fascinerades jag stort av karaktären Lisbeth Salander. Salander är en genialisk hacker som med sina obearbetade bakgrundstrauman ses som socialt missanpassad av sin omgivning. Trots sin överlägsna kunskap befinner hon sig på samhällshierarkins botten, och att få reda på hennes trauman och sedan följa hennes väg till upprättelse, blev för mig minst lika viktigt som huvudberättelsen.
De klassiska troperna för kvinnokaraktärer är annars i både böcker och filmer a) den oskuldsfulla unga kvinnan/kärleksobjektet/prinsessan, b) den onda fresterskan/konkurrenten/häxan och c) den äldre vägvisaren/mamman/drottningen. Trots sin centrala roll i bokens handling motsvarade Salander inte någon av dessa troper, och hon väckte därmed stor uppmärksamhet både bland litteraturvetare och i Hollywood. Senare har liknande karaktärer gjort stor succé både i Sverige och internationellt, till exempel polisen Saga Norén i tv-serien Bron och hjältinnan i den senaste bok jag fullkomligt slukade: Eleanor Oliphant i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. När jag skärskådar mina bokfavoriter inser jag dock att det finns andra kriterier som huvudkaraktären bara MÅSTE följa för att jag ska gilla boken:
- Hen måste ha något sympatiskt drag som jag gillar, t.ex. i form av humor eller värderingar. Även om det är en karaktär som tydligt rör sig på fel sida av lagen måste det finnas en hint av osjälviskhet, en handling eller replik i berättelsens början som bevisar att det finns hopp för den här människan så att jag vill följa med och supporta under hens förestående resa.
- Hen måste kämpa mot ett tydligt mål, och hen får inte ha det för lätt. Jag vill se huvudkaraktären fajtas mot omöjliga odds, komma till insikt, utvecklas och bevisa sitt grit om och om igen för att förtjäna sin belöning på slutet.
- Hen måste förändras under resans gång, helst på både det inre och yttre planet. Den stora poängen med en riktigt bra berättelse är (enligt mig) förändringen på djupet som äventyret i fråga tvingar huvudpersonen att göra, och ju större den förändringen är desto bättre.
- Personen måste vara handlingskraftig, saker får inte bara hända på grund av yttre omständigheter, utan de ska hända på grund av att huvudpersonen gör saker.
En av de bästa karaktärsutvecklingar jag vet är Scarlett O´Hara i Margaret Mitchells Borta med vinden. Scarlett går från bortskämd sydstads-Belle till manipulativ krigsöverlevare som hänsynslöst gör vad hon tycker att hon måste för att rädda sig själv och familjen, för att slutligen utvecklas till en person med självinsikt som älskar någon annan mer än sig själv. (Hon utvecklas ännu mer åt det hållet i Alexandra Ripleys uppföljare Scarlett). En annan karaktärsutveckling jag verkligen gillar är cromagnonflickan Ayla i Grottbjörnens folk. Ayla förlorar sin familj i ett jordskalv men hittas och räddas av en stam neandertalare och vi får följa hennes liv hos dem fram till att hennes intelligens upplevs som hotfull och hon tvingas bort från stammen. En tredje spännande karaktärsutveckling är Elenas och Lilas parallella livsresor i Neapelkvartetten. Elena får fullfölja sin utbildning och kan därmed göra en klassresa, medan Lila blir kvar i arbetarkvarteren, och båda får genom livet en sorts jämförande spegelbild som de omväxlande hatar och älskar. Vem är din favorit-huvudkaraktär och varför gillar du hen så mycket? Tycker du att det är viktigt att kunna låtsas att hen ÄR du under bokens gång eller fascineras du av berättelsen ändå?
