Mitt förra blogginlägg avslutades med tanken att det krävs mod för att låta andra läsa det man skriver och jag tänkte fortsätta på det temat i det här blogginlägget.
När min debutroman Blott en dag hade gått till tryck kändes det som att släppa handen på sitt lilla barn. Nu skulle boken gå sin egen väg. Klara sig i den stora världen. Väntan på releasedagen var lång. Jag försökte starta andra skrivprojekt men det var trögt. Försökte intala mig själv att mitt mål var uppnått. Jag hade skrivit en bok och fått den utgiven. Jag kunde känna mig stolt. Jag intalade mig att det inte spelar någon roll vad boken får för reaktioner. De får tycka vad de vill. Men i själva verket var jag rädd.
Min oro fick mig att tänka på ett citat från en saga jag läste som liten. Det kommer från en liten mus som på sin väg mot målet råkar ut för många oförutsedda händelser och äventyr.
Men det fanns inget som stoppade den lilla modiga musen.
Den lilla musen hade nämligen ett väldigt bra förhållande till sin omvärld.
”Det ordnar sig alltid.”
Det var den lilla musens devis.
För en liten mus krävs det mycket mod för att våga sticka ut nosen och ge sig ut på äventyr. Liksom för den lilla musen handlar mycket i våra liv om just mod. Modet att våga möta våra rädslor, vara sann mot andra och sig själv, våga gå nya vägar, och ta sig an svåra uppgifter. Det kan vara skrämmande och svårt. För visst är det mycket lättare att stanna kvar i sitt trygga bo där inget ont kan hända? Livet blir bekvämt, men något saknas. Nämligen själva känslan som kommer när vi utmanar oss.
När min bok skulle möta offentlighetens ljus kände jag mig lite som musen på äventyr. Både rädd och modig. Då hjälpte det att tänka:
”Det ordnar sig alltid.”
Och det gjorde det ju. Boken fick fina recensioner och ett bra mottagande. Jag kunde pusta ut. Och hade boken inte blivit väl mottagen hade det ordnat sig ändå. För det gör det ju alltid till slut.
