Det var dags att sluta. Eleverna skulle äta lunch och plockade ihop sig snabbt. När det gällde lunch var även Eftersläntraren snabb, men inte lika snabb som flickan med mössan, hon försvann först av alla. Idealisten noterade det besviket, hon hade velat prata med henne. Hennes läsning hade lämnat en klump i Idealistens bröst och även om hon visste att hon knappast skulle kunna lösa flickans problem bara med ett samtal, ville hon själviskt nog få möjligheten att lösa upp sin egen klump av oro.
Uffe och Reza var långsammare än flickan, de ville visa Idealisten sina alster. Reza hade inte vågat läsa upp på farsi, men han gick med på att visa upp det för Idealisten. Tillsammans hade han Uffe skrivit dikter där varannan mening var på farsi och varannan på svenska. ”Det här var ju himla kul,” sa Uffe. Idealisten fick erkänna att hon hade haft fel. Uffe var ju underbar.
Även Oskar dröjde sig kvar. Han började rita krumelurer på tavlan och verkade inte riktigt vilja gå. Idealisten plockade ihop sina saker i tystnad men höll koll på Oskar i ögonvrån. ”När kommer du tillbaka?” frågade han plötsligt.
”Jag vet inte, du får säga till dina lärare att boka mig igen” svarade Idealisten med ett leende. Senare på kvällen skulle hennes vänner skämta om det – vem fan vill tillbaka till Pölbo?
Idealisten skulle inte säga emot dem, hon skulle skratta och innerst inne skulle hon undra hur lång tid det skulle ta innan även Oskar lämnade Pölbo. Nu var han bara tretton år. Han räknades som udda för att han hade linne på vintern. Idealisten hade en känsla av att det skulle eskalera. Killar som Oskar var alltid udda, på helt fel sätt, och ungdomarna såg det alltid och lämnade det aldrig ostört. Hon tänkte att Oskar påminde om någon, men hon kunde fortfarande inte komma på vem. Hon tänkte på sin egen by, på Hasslöv och på att det alltid är mycket lättare att lämna.
Beppe och Gunilla avbröt hennes funderingar och bjöd med henne till matsalen.
”Lite bamba-mat måste du väl ändå ha!”
På väg till lunchen började den sedvanliga utvärderingen av passet och klassens prestationer. Den Unga Naiva Idealisten gillade att få lärarnas bild av saker. Beppe var eld och lågor.
”Du fick verkligen igång dem. Och Oskar! Jag tror du har ett fan där. Jag ska försöka börja använda mig mer av sådana här övningar i min undervisning.”
”Oskar var trevlig. Jag gillade hon tjejen längst bak med, tjejen med mössan.”
Gunilla höjde på ögonbrynen. ”Petronella? Det är du nog helt ensam om då. Vi har haft det svårt med den flickan. Hon vägrar umgås med de andra, ingen av lärarna får kontakt med henne. De andra flickorna i klassen har verkligen försökt, men hon är omöjlig.”
Idealisten visste inte vad hon skulle svara, Beppe nickade bekräftande. Nog hade Idealisten märkt att flickan inte hade mycket till övers för sina klasskamrater men att lärarna inte tog hennes parti förvånade henne. Men hon sa inget.
Skollunchen bestod idag utav kycklinggryta och ris med den vanliga salladsbuffén som tillbehör. Idealisten saknade knappast skolmaten, men hon hade ändå inte så mycket emot den. Hon väntade in Gunilla och Beppe för att låta dem välja bord, kanske hade de ett avskilt rum bara för lärarna? Men nej, Gunilla och Beppe styrde stegen mot den stora hallen där eleverna satt. Vid ett ensamt bord satt Reza. Idealisten utgick från att det var där dem skulle sätta sig, men Beppe och Gunilla styrde stegen mot ett annat bord där två av klassens tystare men duktiga tjejer satt. Idealisten blev förbluffad, men hon sa ingenting.
De två tjejerna från klassen åt snabbt upp och skyndade bort. Efter det ställde Idealisten frågan hon funderat på hela dagen, ”Så hur är det att jobba i Pölbo kommun?”
Till hennes lättnad kopplade lärarna direkt vad hon menade. De vittnade båda om extrema nedskärningar, Beppe skulle till och med ställa upp i en artikel om det senare i veckan. ”70 % av lärarkåren i kommunen funderar på att säga upp sig i ren protest!” utbrast Beppe.
Gunilla var samhällslärare. Hon berättade att hon brukade försöka vidga eleverna perspektiv på invandring, genom att jämföra dagens invandring med historiska invandringar och utvandringar till och från Sverige.
”Visste du att det var många fler som utvandrande från Sverige på 1800-talet än vad det är som invandrar nu? Vissa av föräldrarna hävdar att vi fyller deras barns huvuden med vänsterinriktad smörja!” Gunilla och Beppe skrattade, men Idealisten kände klumpen i bröstet växa. På hela workshopen hade hon inte tänkt på Sverigemoderaterna, klassen hade varit som vilken klass som helst och vad annars skulle dem egentligen varit?
Idealisten undrade om Gunilla och Beppe var en del av de 70 % som funderade på att säga upp sig.
”Vi kan inte lämna. Jag växte upp i Rosengård, bor i Falsterbo och jobbar i Sjöbo. Jag har sett det här samhällets ytterligheter och älskat alla sidor. Jag kan inte lämna, vad händer om ingen annan än dem stannar kvar?”
Vi visste alla vad Beppe menade med ”dem”. Idealisten började se Gunilla och Beppe som frontsoldater i det viktigaste slaget av dem alla. Det verbala slaget, utbildningen. Men det fanns andra slag också.
I ögonvrån såg Idealisten att Reza fortfarande satt ensam vid sitt bord.
Hon tackade Gunilla och Beppe för lunchen och en trevlig dag innan hon dukade av och började gå mot bussen. I efterhand skulle hon ångra att hon inte sa hejdå till Reza.
Men på väg mot bussen fick Idealisten revansch på avskedet med flickan i mössan. Hon gick en bit framför Idealisten, uppenbarligen på väg hem.
”Petronella!” ropade Idealisten.
Flickan vände sig om. ”Hur vet du vad jag heter?”
”Dina lärare berättade det.”
Petronella kollade misstänksamt på henne. ”Vad berättade de mer?”
Idealisten insåg att det inte var lönt att ljuga. Hon förskönade sanningen en aning och berättade att lärarna förklarat att hon haft det lite svårt med eleverna och vissa av lärarna.
”Vad de än sa så ljög de nog. Alla här är emot mig. Det enda idioterna i min klass bryr sig om är fotboll och traktorer.”
Petronella pratade länge, hon berättade att hon hade det svårt i skolan och precis börjat utredas för ADD, hur svårt hon hade att få vänner i klassen, hur konstig alla tyckte att hon var. ”Och jag hatar Gunilla och Beppe är bara ett jävla fån som vill att alla ska tycka om honom. Han smörar så himla mycket för alla populära elever. Han är ju själv som ett barn!”
Idealisten tänkte att när det väl kommer till skolvärlden så lämnar hierarkin ingen oberörd, alla blir en del av den oavsett man vill det eller ej.
”Du kan inte umgås med Oskar? Han verkar ju helt okej.”
”Oskar är ett freak.” svarade Petronella buttert.
Inte ens när man står på hierarkins botten så lämnar den en oberörd, tänkte Idealisten dystert.
”Två år till. Sen ska jag börja på estetiskt gymnasium i Malmö. Två år till. Jag tänker det varje dag. Bara två år till.”
Idealisten tänkte på när hon själv börjat estetiskt gymnasium i stan. Hon kom ihåg hur hennes nyfunna, bästa vän i klassen hade utbrustit ”Det märks inte att du är från landet!” och hur självklart det hade varit att ta det som en komplimang.
Hon tänkte på Beppes ord; ”Vad händer om ingen annan stannar kvar?” Hon tänkte på Hasslöv, på hur lätt det är att lämna.
Petronella ser sorgsen ut.
”Jag gillade verkligen din dikt. Den berörde mig,” säger Idealisten uppriktigt.
”Det var väl ingen dikt. Det var ju bara en mening!” protesterar Petronella, men hennes ögon ler.
”Äh, allt är poesi!” svarar Idealisten filosofiskt.
Så småningom vinkar Petronella hejdå och går in på vägen mot sitt villakvarter.
Den Unga Naiva Idealisten fortsätter mot busstationen, på vägen går hon förbi stadens fotbollsplan. Fjorton småtjejer ungefär i tioårsåldern springer runt på planen och jagar bollen. Två medelålders män med gula västar står i bakgrunden och skriker emellanåt uppmuntrande hejarop och tips. Förmodligen är det det lokala knattelaget och deras två tränare.
Varje gång en av tjejerna får bollen och är långt ifrån sina medspelare så skriker en av tränarna:
”Hon behöver en kompis! Hon behöver en kompis!”
De småtjejerna rusar till varandras undsättning, ständigt med siktet inställt på mål. Men hur snabba de än är lyckas bollen alltid hamna hos någon långt ifrån sina lagkamrater. Idealisten går där med rösten ekande i huvudet.
”Tindra! Hon behöver en kompis! Sandra, hon behöver en kompis! Lilja, hon behöver en kompis! Kom igen nu alla, hon behöver en kompis!”
Den Unga Naiva Idealisten tänker att det måste vara sant – det är poesi, visst fan är allt poesi!
Jag gillade den här storyn! Det var fint att liksom få följa med dig, eller Idealisten då, ut till Pölbo, och det känns bra att tänka på att såna idealister är ute i skolorna och jobbar med eleverna, visar att poesi är nåt för dem också. Mer poesi åt alla!