Startar helgen med att leverera ett boktips: den ungersk-schweiziska författaren Ágota Kristófs trilogi ”Den stora skrivboken”/”Beviset”/”Den tredje lögnen” (Wahlström & Widstrand) som nu i vår ges ut som en enda bok.
Jag säger: sträckläs den och kom sedan ut på andra sidan som en ny människa.
För mig var det i varje fall så, jag läste böckerna under trettonhelgen och det var en helt märklig upplevelse. Mitt i allt stök och juljox var det som om verkligheten upplöstes.
Lägenheten som var full av uppackade presenter, festbestyr och travar med tidningar slutade plötsligt att existera. Det var som om mina sinnen nollställdes.
Först blev jag förvirrad, tänkte att jag kanske var okoncentrerad, och startade om läsningen – bara för att märka att exakt samma sak hände: Kristófs avskalade, rättframma språk tog hela mitt väsen i anspråk.
I korthet handlar alla tre böckerna om ett tvillingpar, två pojkar, och om konsekvenserna av krig. Men böckerna är mycket mer än så. Erfarenheten av värme och lojalitet löper som en varmröd tråd genom hela trilogin, trots allt som människorna i den måste uthärda. Och språket liknar inget annat jag tidigare stött på.
Svårt är det att tala om saker som påverkat en på djupet, men jag gjorde ett försök i den här recensionstexten i texten i GP kultur i veckan, där jag skrev om både trilogin samt den lilla självbiografin/poetiken ”Analfabeten” som även den ges ut nu.
