Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det där med läsfrämjande, det är ju allt vi gör liksom. Allt från att skapa studiero och läsro i olika rum i biblioteket, hur vi skyltar, hur vi bemöter våra besökare och ger dem tid i mötet med oss, om författarbesök och språkkaféer, till hur vi faktiskt pratar om böcker och annat ur vårt bestånd för varandra och för omgivningen. Det är i allt.
Något som jag är stolt över i arbetet där jag är just nu är att vi har sagt att vi ska fånga tillfället när det kommer och prioritera det. Det kan handla om allt möjligt, men kanske särskilt om läsfrämjande. Vi känner inte riktigt att vi kan förvänta oss att barn, unga eller vuxna ska komma till oss en specifik dag på ett bestämt klockslag för att prata om böcker de läst. Det är svårt. Och det är det ju alltid, en dag och en tid passar några, inte andra osv. Här hos oss kommer dessutom de flesta barn till biblioteket utan en vuxen, vi har många barn hos oss och ville liksom ta vara på det i vardagen. Så hur gör vi.
Vi har en bokklubb för barn, ungefär i åldrarna sju till tolv, där barnen som vill vara med får ett sorts medlemskort, ett läskort. Sen går det ut på att barnet kommer till biblioteket när hen har läst en eller flera (högst tre) böcker och berättar om böckerna för en ur bibliotekspersonalen, i ett samtal på tu man hand. Vi frågar lite olika saker, det finns en kortlek med frågor om en behöver lite hjälp på traven. Det kan vara frågor om karaktärerna, berättelsens slut, bokens framsida osv. Men allra först får barnet i korta drag återberätta boken för oss. Det är så väldigt fina och roliga samtal. Ibland lite trevande, ibland flödande. Och det blir ju en uppmuntran till analys, till att sammanfatta, till språkträning och till läsfrämjande och förståelse för vad en har läst och vi får dessutom en relation till barnen.
Sen hör det ju till att barnet får en stämpel för varje bok hen berättat om i sitt läskort. Efter fem stämplar får barnet en pin, efter tio stämplar en ny pin och efter femton stämplar lämnar barnet in läskortet och kan vara med och tävla om priser så småningom. Såklart går det att ha flera läskort samtidigt och att fortsätta med ett nytt läskort efter lästa femton böcker.
En sorts spelifiering, barnet levlar upp efter var femte bok osv. Det blir liksom en motor ändå.
Hundratals böcker har vi fått återberättade för oss och det blir ju en värdefull inblick för oss i vilka böcker barnen väljer att läsa och vad de handlar om, om vi inte redan visste det.
Så det vi gör kanske handlar om att mötas liksom halvvägs, att se till förutsättningarna och göra det bästa vi kan just här. Inte spika en tid och träffa de som kan just då, men istället låta barnen styra tidpunkten så långt som det är möjligt. Ibland måste vi säga vänta en stund eller kom tillbaka lite senare, nu kan ingen av oss gå ifrån. Men för det mesta kan vi faktiskt lösa det tillsammans.
Och alltså, den här modellen skulle nog fungera alldeles utmärkt även för vuxna läsare som vill sitta ner en stund och prata om en bok de läst. Jag hade gärna provat.
Jag heter Marie Eriksdotter och arbetar som biblioteksföreståndare på Kronan bibliotek i Trollhättan; här har vi fokus på språkutvecklande aktiviteter, inkludering och nyfikenhet. Vi utsågs till Årets bibliotek 2018 av DIK.
Mina tidigare bibliotekserfarenheter kommer från bland annat Vänersborg och Botkyrka; jag har jobbat som barnbibliotekarie, fängelsebibliotekarie, uppsökande och med programverksamhet, allt möjligt. Hela tiden har det som brukar kallas mångspråksverksamhet varit min röda tråd; mitt engagemang och min strävan har varit att alla ska ha möjlighet att ta del i biblioteket och att allas röster ska få möjlighet att höras.
Snart tillträder jag en ny tjänst, som bibliotekskonsulent med inriktning mångspråk och media på Kultur i Väst i Göteborg. Det blir spännande att få arbeta med biblioteksutveckling på ett nytt och annorlunda sätt framöver. Samtidigt lämnar jag en del av mitt hjärta på Kronan, ett helt fantastiskt hus som jag är så glad att få ha varit en del av under några år.