Hur kommer det sig att Emilie Flygare-Carlén blev 1800-talets mest internationellt framgångsrika svenska författare? Med det menar jag att hon blev dåtidens mest lästa författare utanför Sverige baserat på antalet publicerade översättningar och utgåvor samt att hennes romaner fick störst geografisk spridning och översattes till flest språk. I jämförelse med henne fick hennes två medtävlare, Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz, en mer geografiskt begränsad framgång. Medan Fredrika Bremer gjorde störst succé i USA, skördade Schwartz sina största framgångar på tyska och i östra Centraleuropa.
Både Bremer och Schwartz arbetade aktivt för sina internationella framgångar. Som min kollega Åsa Arping har visat i flera sammanhang bidrog Fredrika Bremers besök i Amerika till att öka hennes berömmelse här. Av allt att döma togs hon emot som en litterär kändis och knöt viktiga kontakter under sin vistelse. Hennes översättare Mary Howitt arbetade aktivt med att lansera henne. Howitt var alltså en viktig litteraturförmedlare för Bremer i den engelskspråkiga världen.
För Marie Sophie Schwartz såg det annorlunda ut. Att döma av de bevarade brev som jag har fått tillgång till arbetade hon hårt för att bli översatt till tyska. Allt tyder på att hon hade god kännedom om Bremers och Flygare-Carléns publikframgångar utanför Sverige. Hon visste säkert att vägen ut på den Europeiska och Amerikanska marknaden gick via tyskan. Hennes korrespondens visar hur hon i brev efter brev uppvaktade tyska förläggare för att bli utgiven av dem. Hon var ibland så angelägen att hon till och med erbjöd sig att själv ombesörja översättningen av sina romaner.
Till skillnad från Bremer och Schwartz förefaller Flygare-Carlén inte ha ansträngt sig överhuvudtaget för att nå internationell framgång. Fastän hennes romaner spreds över kontinenten och på andra sidan Atlanten har jag inte hittat något belägg på att hon själv någonsin reste utanför Sverige. Jag har heller inte funnit något som bekräftar att hennes svenska förläggare aktivt arbetade för att få hennes verk översatta och utgivna i andra länder. Av de brev som finns bevarade framgår att hon istället motarbetade och försummat sin internationella karriär.
Bland de brev som finns bevarade finns åtskilliga exempel på hur utländska översättare och förläggare skrev till Flygare-Carlén för att få översätta och ge ut hennes romaner. I flertalet fall besvarade hon aldrig breven, inte ens från översättare som upprepade gånger försökte få kontakt med henne för att översätta henne till något av de stora kulturspråken. Så till exempel uppvaktade en fransk översättare enträget henne. Trots att han skrev att han hade rekommendationer från en av hennes tidigare franska översättare besvarade Flygare-Carlén aldrig hans brev. Jag har inte heller hittat något exempel på att det finns någon publicerad översättning av honom. Utan Flygare-Carléns godkännande vågade han tydligen inte översätta hennes romaner, i alla fall inte under eget namn.
Trots Flygare-Carléns ointresse för att få sina verk utgivna på andra språk blev hon alltså mer utgiven i fler upplagor och på fler språk än sina båda kollegor, Bremer och Schwartz. Hennes romaner verkar alltså ha gjort succé helt på egen hand. Beror det på att hennes romaner var bättre än hennes samtida kollegors? Uppfyllde de i högre grad dåtidens förväntningar på en god roman? Jag återkommer till detta…
Emilie Flygare-Carléns verk finns att läsa gratis hos Litteraturbanken: https://litteraturbanken.se/forfattare/FlygareCarlenE