Det var alltså inte Emilie Flygare-Carléns västkustromaner som slog internationellt. Min kartläggning av översättningarna av hennes verk visar ett annat mönster. Det var hennes geografiskt mer oprecisa bildnings- och familjeromaner som blev mest populära. Hennes i översättning mest spridda roman är den i Sverige nästan helt bortglömda romanen Ett år från 1846. Därefter följer andra romaner som Vindskupor och En nyckfull kvinna.
Flygare-Carléns internationella framgångar vilade alltså inte på det jag först antog, berättelser om kärlek och brott i exotiskt nordiska, nästan arktiska, miljöer. Istället uppskattades hennes kosmopolitiska romaner, alltså de som skildrar mer allmänmänskliga europeiska förhållanden och utspelar sig i borgerliga stadshem eller herrgårdsmiljöer.
Hennes mest spridda roman Ett år är en äktenskapsroman om Lavinia och Ludvig som redan på bröllopsdagen och före bröllopsnatten bestämmer sig för att skiljas. För att undvika skandal kommer de överens om att leva tillsammans som vänner i ett år innan de offentliggör sitt beslut. Romanen är en diskussion om kärlekens och äktenskapets villkor och om samtidens syn och förväntningar på män och kvinnor. Enligt mig är Ett år ett av Flygare-Carléns många inlägg i samtidens äktenskaps- och könsrollsdebatt. Den är hennes svar på Almqvists Det går an (1839).
Ett år är alltså inte en dramatisk kärleks- och brottsroman med äventyrsfyllda och våldsamma scener till sjöss. Den innehåller inte heller humoristiska folklivsbeskrivningar med komiska och färgstarka kustbor som Rosen på Tistelön och Ett köpmanshus i skärgården. Det som driver intrigen i Ett år är den erotiska spänning som växer fram mellan makarna och de förvecklingar som sker mellan dem och deras gäster på herrgården.
Att döma av vilka romaner som spreds mest i översättning var alltså Flygare-Carléns framgångsrecept att hon skrev bildningsromaner, där huvudpersonen – en manlig och/eller kvinnlig – ställs inför svåra känslomässiga och moraliska val. Hon skildrar och diskuterar mannens och kvinnans olika roller i samhället och inom familjen. Det var just detta ämne som väckte den europeiska och amerikanska publikens intresse. Det var också hennes förmåga att porträttera trovärdiga personer som de utländska recensenterna lovordade.
Men vad säger diskrepansen mellan dåtidens internationella spridning av ett författarskap och dagens nationella litteraturhistorieskrivning? Att Flygare-Carlén i hög grad har blivit utsorterad ur svensk litteraturhistoria till förmån för dåtidens internationellt mindre framgångsrika manliga författare, som C.J.L. Almqvist, kan förklaras utifrån genusteoretiska argument. Svensk litteraturhistorieskrivning följer samma mönster som den engelskspråkiga, vilket beskrivits av Gaye Tuchman, Katerina Bode och många andra forskare. Internationellt framgångsrika kvinnliga romanförfattare har fått lämna plats åt nationellt ständigt uppvärderade manliga författare.
Det är antagligen samma mönster som ligger till grund för att Flygare-Carlén inte är ihågkommen för sina familje- och äktenskapsromaner utan för sina västkustromaner i dag. I den svenska litteraturhistorieskrivningen framhålls främst hennes beskrivningar av det regionalt särpräglade. Denna karakterisering kan förstås sättas i samband med att svensk litteraturhistoria är ett nationellt projekt. Inom den inhemska nationallitteraturen tilldelas hon en plats, inte för sina internationella framgångar, utan för att hon upptäckte och utforskare en ny regional miljö inom den svenska nationen. Därmed har hon också indirekt blivit marginaliserad som en bygdeförfattare. Eller för att vara mer precis: Hon har kategoriserats som en regional västkustförfattare.