När jag var liten hade jag en kompis som hette Anna-Kajsa. Det bästa vi visste var att cykla runt. Oftast utan bestämt mål. Många gånger svischade vi ner under tunnlarna som ledde till Karlberg, ett område i Varberg där villorna ligger på rad och gatorna har vackra blomnamn. Vallmostigen, Cyklamenstigen, Blåsippestigen.
Det hände att vi hoppade av våra cyklar och ledde dem längs trottoarerna. Långsamt gick vi blomgata upp och blomgata ner. I villafönstren skymtade vi människor. Hårkalufser, en morgonrock, någon spelade piano. Våra bästa cykelturer och blompromenader ägde rum när mörkret lagt sig. Då blev vi skyddade däri.
Ibland stannade vi upp bakom någon enbuske eller bakom en buxbomshäck och följde människornas rörelser inne i husen. Det var oftast Anna-Kajsa som påbörjade berättelserna. Nästan alltid genom att sätta passande namn på karaktärerna därinne. För oss var de karaktärer, det var som på film.
”Ingela”, utbrast Anna-Kajsa. ”Det där är en typisk Ingela.”
Sedan kunde hon lägga huvudet på sned och tillägga: ”Å, stackars, stackars Ingela.”
Människan vi lät kalla Ingela vispade frenetiskt i en kastrull. Ljusen på bordet var tända. Vi kunde inte se hur många hon hade dukat till. Men vi visste med bestämdhet att hennes man inte skulle komma hem till middagen ikväll heller.
”Han har en älskarinna”, sa jag.
”Och inte nog med det”, svarade Anna-Kajsa. ”Hon är tjugofem år yngre.”
Jag vet inte hur många kvällar jag och Anna-Kajsa har stått bakom buxbomshäckar med förfrusna tår och bortdomnade fingrar och fantiserat ihop livsöden och dramatiska historier.
På sommarhalvåret cyklade vi ner till Varbergs torg. Satte oss på kyrkomuren eller på en parkbänk. Vi började alltid på samma sätt. Ge de förbipasserande ett passande namn. Anna-Kajsa var expert på passande namn. Och de kom blixtsnabbt: Hubert, Anita, Jonny, Elke. Ibland kom både för- och efternamn: ”Barbro Österberg.”
Barbro Österberg minns jag tydligt än idag. Hon hade stor byst, mörkt permanentat hår, vaggande gång och ofta många kassar hängande i armvecken.
Vi satte yrke på dem. Vi gav de komplexa känsloliv. Vissa var farmödrar, andra alkoholister. Helst var de både och.
Jag har aldrig gått någon skrivarskola. Men jag har vuxit upp tillsammans med Anna-Kajsa. Det är henne jag har att tacka för mitt författarskap. För mitt skrivande är ingenting annat än en förlängning av min barndoms allra bästa lekar.