Jag skriver, jag har skrivit, jag kommer att skriva. Det sista påståendet är dock något oklart. Kanske tar orden slut. Kanske tar viljan slut. Detta lär visa sig med tiden. Just nu vilar orden, tysta och slutna, bidar sin tid, väntar på förlösning.
Efter att ha spritt mina ord fullständigt osorterat och oorganiserat, växte lusten att låta något mer beständigt ta plats. Och se! En förfrågan om att göra en skrift om den offentliga konsten i Halmstad närmast ramlade över mig. Ämnet var alldeles det rätta för mig. Eftersom jag har en fotoutbildning i mitt bagage tog jag även bilderna till boken. Så visade det sig att den grafiska formgivningen föll på min lott även den. Inte visste jag då att detta hädanefter skulle bliva min musik. Många skrifter och böcker har jag skapat sedan dess. Att gräva sig in i ett ämne, att tänka i bild, att tänka i form, allt på samma gång, är att traktera flera instrument, att bilda sin egen lilla orkester; text, bild, form, en liten trio.
Jag har skrivit om konstnärer, både i skrifter, böcker och i lokaltidningen, jag har skrivit om hemtjänst och äldreomsorg, jag har skrivit om binge, en halländsk sticktradition och om starka kvinnor i och från Halland.
Jag har krupit, jag har klättrat, för att hitta detaljer och vinklar i en skulptur. Jag har vandrat fram och tillbaka för att hitta det rätta ljuset.
Det mest spännande – att möta en människa och få ta del av hennes berättelse. Dessutom försöka fånga henne i bild; hennes uttryck , hennes blick, hennes mimik.
Berättelse och bild i samklang.
