“Dar ojos al lenguaje”, skrev den mexikanske Nobelpristagaren Octavio Paz. Ge språket ögon. Sedan jag läste hans ord för första gången har jag burit dem med mig. Jag drivs av en ständig strävan efter att formulera något på ett sätt som väcker en känsla i läsaren. På samma sätt vill den som läser en text bli berörd. Många vill dessutom vittna om sin läsupplevelse efteråt. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många som hört av sig till mig för att berätta att de grät när de läste min bok “Dagboken”. Jag blir lika glad varje gång – inte för att folk gråter, utan för att språket i boken bär.
För många som skriver kan formen vara en väg till det där seende språket. Versmått kräver ordval som går bortom det självklara. Fixa idéer hos författaren kan tvinga språket på omvägar som leder till oupptäckta utsiktspunkter över tillvaron. Språket är vårt viktigaste verktyg för att försöka översätta våra omtumlande och förvirrade upplevelser av att vara människor till varandra. Språket är en förutsättning för vår förmåga att tänka bortom här och nu och bortom våra egna begränsade erfarenheter av att vara i världen.
Så vad händer när vi skriver och läser på ett språk som ska vara lättläst? Blir vår förståelse av världen och upplevelsen av den begränsad? Jag vet faktiskt inte. Det finns språkforskare som menar att språket påverkar hur vi uppfattar världen. De menar att olika språk fokuserar på olika aspekter av tillvaron, vilket påverkar hur människor som talar dessa språk tänker. Om ens modersmål kräver att man anger kön när man refererar till en person, så kommer man att lägga märke till kön mer än om språket inte kräver en sådan uppmärksamhet. Språket har makt över våra tankar, helt enkelt.
Att skriva lättläst betyder att man undviker det som är svårt för läsaren, vilket jag beskrivit i ett tidigare inlägg. Några exempel på vad som kan vara svårt i en text är:
- Svåra ord
- Långa ord och meningar
- Metaforer och liknelser
- Sammansatta ord
- Ord med dubbel betydelse
- Synonymer
- Abstrakt språk
- Verb i passiv form
- Nominaliseringar
- Bisatser, särskilt först i meningen
Att skriva lättläst är att sträva efter att ta bort så mycket av möjligt av det som gör en text svår. Om språket styr våra tankar betyder det att vi skalar bort aspekter av vårt tänkande. Somliga skulle hävda att vissa tankar kräver ett svårt språk för att existera.
Ja, kanske är det så. Men jag vänder hellre på resonemanget: Tänk om det är jag som använder ett språk som krånglar till mina tankar i onödan. Tänk om det går att hitta ett lätt språk för de svåra tankarna – de som får mig att omvärdera något jag tagit för givet eller plötsligt förstå varför jag är som jag är.
För mig handlar allt detta till syvende och sist om vilken människosyn jag har. Att skriva en text är att dela med sig av sin syn på världen, oavsett om det är en skönlitterär text eller sakprosa. Om jag väljer brydsamma benämningar på de företeelser jag vill beskriva, adderar en meningsbyggnad som kräver ett arbetsminne i toppform och abstraktioner som får läsaren att tappa fotfästet samt kryddar hela anrättningen med en och annan metafor – då kommer jag att utesluta många människor från att se min bild. Språket blir en ögonbindel. Ett sådant synsätt riskerar att landa i elitism och gör läsning till en angelägenhet för en begränsad skara.
Jag söker hellre ett språk som bjuder in så många som möjligt. Genom att sträva efter det mest avskalade språket tvingas jag närmare kärnan i min berättelse. Aldrig har jag känt den strävan så starkt som när jag skrev “Dagboken”. Den handlar om Tarek som kommit ensam till Sverige från ett land i krig. Han försöker lära sig svenska samtidigt som han inte kan sluta tänka på minnena från hemlandet. Det är en väldigt tunn bok, som har berört många. För mig är läsarnas tårar ett tecken på att jag lyckades ge mitt språk ögon.
Fast ändå inte. För om det är något organ jag vill ge mitt språk så är det ett hjärta. Jag vill beröra. Det handlar om vilket slags förtroende jag ger min läsare. En författare som väljer svåra ord och krångliga meningar förlitar sig på att läsaren klarar av att dechiffrera ett sådant språk. En författare som väljer känslomässigt tunga ämnen förlitar sig istället på att läsaren har en empatisk förmåga och bär på djupgående erfarenheter av att vara människa. Om det är något jag lärt mig av att skriva för barn och ungdomar på lättläst svenska så är det att aldrig underskatta vilka erfarenheter som bor i en ung människa och hur långt hennes inlevelseförmåga sträcker sig. Det största hindret för mitt skrivande är inte begränsningarna hos min läsare, utan hos mig själv. Först när jag vågar förlita mig på mina läsares förmåga att känna och mitt språks förmåga att se, kommer jag att hitta den där formuleringen som har en egen puls.