Den finlandssvenska lyrikern Tua Forsström, född 1947, debuterade 1972 med samlingen En dikt om kärlek och annat. Hon har givit ut tiotalet böcker i en relativt jämn takt därefter. Forsström är en av de ledande diktarna i sen generation, hon skriver en modernistisk poesi, ofta rytmisk och med ett särpräglat tilltal.
Det är något med
taxichaufförens barnsliga
kind som betyder:
att det finns.
Att det verkligen finns.
Att det strömmar en nattlig
musik längs den iskalla vägen.
Ja, det finns en lysande punkt
någonstans för oss alla där
trasor och masker faller.
Så att det aldrig mer funnits
trasor och masker.
Där är vi öga i öga
aska i regn.
Ur Snöleopard (1987)
Ofta använder hon sig av en ledmotivsteknik som innebär att samlingarna bör läsas i sin helhet. I den av Nordiska rådet prisade Efter att ha tillbringat en natt med hästar (1997) ”samtalar” diktjaget med den ryske filmaren Andrej Tarjkovskij. Samtidigt är det korta formatet henne inte främmande.
Observera hur medvetet texten arbetar med upprepningar och omtagningar.
Det var i skuggan av det gröna
rummet, i skuggan under gröna
träd, i skuggan av ett moln.
Det var en sådan dag då djuren
söker sig till vatten.
Det var i skuggan, ur Marianergraven (1990)
Ofta är dikterna skenbart enkla, samtidigt utsänder de ett egendomligt gåtfullt ljus, som om ljuskällan befinner sig bortom.
Det är svårt att bedöma skadornas omfattning
Jag skall komma tillbaka till dig och rapportera
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade
lånat av Lasse drev med vågorna hastigt ut mot holmarna
Jag skulle bara dränka de där fiskarna
Jag saknar dig så mycket
Allt var lätt som ett skal
Det mörknade och jag var inte fäst vid något
Ur En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2013)
Disparata utsagor, till synes svåra att sammanfoga. Fiskarna som bör dränkas återkommer i andra dikter i samlingen. Ända kan texten läsas solitärt, en skimrande skärva ur något större. Så fungerar inte sällan bra dikt!