Jag har umgåtts en del med Evert Taube i vår. Han var min ciceron på en utflykt till den ljusa medeltiden och en genre som man idag får leta länge i bokhyllorna efter – den provensalska trubadurlyriken. I Vallfart till Trubadurien och Toscana hoppar Taube in i sin svarta Bugatti och ger sig ut på en resa till Spanien, Frankrike och Italien för att uppsöka och hänge sig åt den konstform, med tillhörande livsideal, som han omfattade med gränslös passion.
Som reskamrat är han idealisk. Han berättar, med aldrig sinande entusiasm, om landskapet där vi far fram, hur vägen där Bugattin nu rullar såg ut när han sist for på den, om historia, litteratur och kultur. Anekdoter, översättningar av dikter, utläggningar om språk, stil och seder strömmar fram, och det är omöjligt att värja sig mot hans hänförelse.
I en berättelse med titeln ”Ridderlig älskog” reser Taube inte bara i denna världen, utan låter sig förflyttas till Provence på 1100-talet, och sitter i Château Lea Baux som en av de uppvaktande kavaljererna till prinsessan Etienette. Prinsessan befaller honom att anteckna vad hon nu skall säga, i kretsen av kvinnor och män som väntar på att få höra hennes visdomsord. Beväpnad med örnfjäder och pergament går Taube i den ridderliga kärlekens tjänst, i en text som är både spirituell och vacker, om än starkt romantiserad och idealiserande.
Men min cicerons äkta och grundmurade kärlek till trubadurlyriken går dock inte att ta miste på. Med jämna mellanrum läser han upp sina översättningar av olika sånger, och jag lyssnar och lider med Beatrice de Die, när hon genom Taubes mun sjunger de första raderna om mannen som övergivit henne: ”Jag måste sjunga vad jag helst ej ville / ty klagan bär jag mot den man jag älskar – / ni som för mig är allt på denna jorden…”
Evert Taube älskar alla dessa kvinnor han skriver om: Eléonore av Aquitanien, Azalais Barrai Leas Beaux, och förstås Beatrice de Die. När vi har lyssnat på hennes klagan över den svekfulle trubadurlegenden Raimbaud d’Orange, säger han: ”För mig, som vandrar i de doftande lundar i Orange dit Beatrice skickade sin ballad och dit hon längtade så svårt står hon alldeles levande när jag läser hennes dikt. Jag känner glöden av hennes rodnad.”
När jag återvänder från min resa med Taube framstår vardagen som lite blekare än vanligt, men min ciceron har väckt en lust att återvända till trubadurlyriken. Jag kan varmt rekommendera att ge sig ut på vägarna tillsammans med honom och känna vindarna från den ljusa medeltiden smeka ansiktet.
Här finns ”Ridderlig älskog”:
https://litteraturbanken.se/forfattare/TaubeE/titlar/Vallfart/sida/128/etext
Läs hela Vallfart till Trubadurien och Toscana hos Litteraturbanken (verket går att ladda ner som gratis e-bok eller att läsa som etext eller faksimil) https://litteraturbanken.se/forfattare/TaubeE/titlar/Vallfart/sida/5/etext