Idag vill jag prata om Astrid Seeberger och hennes böcker. Astrid Seeberger kom till Sverige när hon bara var sjutton år. Hon stod inte ut med tystnaden i Tyskland, tystnaden angående det som hänt och vad föräldragenerationen hade gjort under nazitiden. Det var den här konflikten mellan generationerna som utlöste studentrörelsen i Tyskland år 1968. Man ville göra upp med det förgångna. Det skulle inte få finnas en massa gamla nazister kvar inom institutionerna.
Här i Sverige utbildade sig Astrid Seeberger till läkare. Idag arbetar hon som överläkare på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Förutom publikationer inom yrket har hon skrivit två skönlitterära böcker. ”Nästa år i Berlin” kom 2015. I höstas kom den andra boken, ”Goodbye, Bukarest”.
Böckerna är ett slags minnesarbete som hjälper oss att förstå vad krig och flykt gör med människorna. I den första boken får vi följa dottern Astrid som reser till sin döende mor, hon med ”flyktingansiktet”. Moderns minnen blandas med dotterns reflektioner. Modern växte upp i ett stort hus i Ostpreussen. De är motståndare till nazisterna och när kriget kommer splittras familjen. Bröderna blir inkallade till armén, föräldrarna och småsyskonen flyr och Rose, som modern heter, måste följa med BDM, tyska flickors förbund. Den enda hon har kvar är bästa vännen Annemarie, som snart dör i en bombattack. Vid krigsslutet delas Tyskland upp mellan segrarmakterna. Det Ostpreussen där modern växte upp tillföll Sovjetunionen. Den största staden Königsberg heter idag Kaliningrad och ligger i en rysk exklav mellan Polen och Litauen. De som lyckades fly undan kriget blev flyktingar i sitt eget land. Att som tysk längta tillbaka var förknippat med skuld och skam. Tyskarna hade ju startat kriget. Rose kan lyckligtvis återförenas med sin familj. Hennes föräldrar slår sig ner i den östra delen av Tyskland, det som blir DDR. Till att börja med är de positivt inställda till att bygga upp det nya, socialistiska samhället. Astrid upplever underbara somrar hos morföräldrarna, men under ytan ruvar familjehemligheterna.
I ”Goodbye, Bukarest” möter vi en ung kvinna, som vi snart känner igen som Rose från förra boken. Kvinnan, som är från Ostpreussen, har under flykten förlorat kontakten med sin familj och hamnat i södra Tyskland. Där gifter hon sig och föder dottern Astrid. Snart får hon kontakt med resten av sin familj. Men inte med Bruno, älsklingsbrodern, som varit pilot under kriget. Han är försvunnen. Är han kanske död? Modern hävdar att Bruno stupat vid Stalingrad. Astrid ger sig av för att söka efter Bruno. Via Moskva hamnar hon i Bukarest, där hon återfinner Bruno. Han lever! Ett mycket speciellt flyktingöde, ska det visa sig.
Precis som Astrid Seeberger tidigt flyttar från sin familj i Tyskland och kommer till Sverige tar sig Bruno till Rumänien, beger sig bort från familjen, som han inte vill ha någon kontakt med. Både Astrid och Bruno försöker komma tillrätta med de sår som kriget tillfogat dem och deras familjer, och det är djupt gripande att läsa om dessa flyktingöden.
Vad som också fascinerar är att Astrid Seeberger, precis som Katja Petrowskaja, som jag skrev om senast, skriver på ett annat språk än sitt modersmål. Astrid Seeberger skriver på svenska. Båda författarna handskas så omsorgsfullt med orden. Deras språk är så exakt. Och laddat. Jag föreställer mig att man ser och upplever allting mycket mera medvetet på det främmande språket, precis som när man översätter.
Jag vill verkligen rekommendera Astrid Seebergers båda böcker, och då inte bara för det vackra språkets skull, utan framför allt för att det minnesarbete över kriget och dess följder, som Astrid Seeberger presenterar, angår oss alla.
Astrid Seeberger: ”Den skamlösa nyfikenheten”, Weyler, 2010 (Om att tala med patienter)
Astrid Seeberger: ”Nästa år i Berlin”, Weyler, 2015
Astrid Seeberger: ”Goodbye, Bukarest”, Weyler, 2017