Jag tycker om ord. Inte alla ord och inte för många, åtminstone inte fler än vad som är nödvändigt för att kunna berätta något. Allra mest tycker jag om ord som alltid funnits någonstans i mitt medvetande utan att göra något väsen av sig förrän de en dag kommer till användning.
Varje gång jag hittar ett sådant ord blir jag glad. Det spritter i hela kroppen, jag fnittrar för mig själv och det är nästan omöjligt att försöka förklara vad det är som gör mig så upprymd. För det handlar ju bara om ett ord. Ett av alla hundratusentals ord. Men när just det ordet, som jag knappt ens visste fanns, dyker upp är jag tacksam över att vara ordbrukare.
Jag minns fortfarande glädjen jag kände i att en gång för många år sedan kunna använda ordet otidigheter. Det var i ett kåseri där jag berättade om två ekorrar som sprang upp och ner för en trädstam och skrek otidigheter till varandra.
Sedan dess har jag inte använt det och kommer sannolikt aldrig att göra det heller. Men det spelar ingen roll. Det har kommit till användning, det har genom sin blotta existens berättat exakt det jag ville säga, just då, och mer behövs inte.
I min kommande roman fick jag användning för ordet mellangärde. Inget snyggt ord, inget jag skulle vilja brodera i korsstygn på en tavla. Men jag blev glad i alla fall, eftersom ordet skvalpat omkring utan mål och mening, tills jag fiskade upp det och insåg att det var nödvändigt att bruka.
Ett ord jag hoppas få användning för någon gång är skickelsediger. Kanske kommer det att bli mitt författarlivs största utmaning att foga in det bångstyriga ordet i ett sammanhang där det känns naturligt.
Till dess får det ligga i utkanten av mitt medvetande utan andra krav än att finnas till hands om jag skulle behöva det.