Morfar

När jag var liten vaknade jag tidigt. Mamma och pappa sov fortfarande. Jag hämtade en bilderbok och tassade in i morfars rum. Under vintern var det ännu mörkt så här dags, men jag kunde se det gröna, lysande ögat på radion och höra dess dova mumlande. Morfar låg i sängen och lyssnade på morgonnyheterna. Rummet luktade tryggt och gott av gammal piprök.
   Jag klättrade upp till honom och lade mig i ”vråa”, som var platsen längst in vid väggen. Vi hörde färdigt nyheterna. Det var fortfarande mörkt. Men vi skulle inte tända ännu.
   ”Nu ska vi se när det dagas”, sa morfar.
Att se hur det dagades var alltid spännande. Vi låg i mörkret som långsamt övergick i gryning.
   ”Kan du se någonting?” frågade morfar.
   ”Jag ser stolen”, sa jag. ”Och bokhyllan.”
Efter en stund sa jag:
   ”Nu ser jag tavlorna.”
   ”Ser du vad de föreställer?”
   ”Nej. Inte än.”
Lite i taget trädde rummet fram ur dunklet. Rökbordet med mässingsbrickan. Stolen med rottingrygg. Tavlan med höstacken. Domherren av porslin. I ett visst skede visste man inte riktigt om man verkligen såg föremålet eller gissade efter sitt minne.
Sedan var det dags att läsa. Morfar läste boken som jag hade med mig och jag låg i vråa och lyssnade och såg på bilderna. Det var dagens första lässtund.
   Det kom fler under dagen. När morfar inte jobbade i trädgården eller snickrade i källaren satt han i en blommig fåtölj i vardagsrummet och rökte pipa. Jag valde ut en bok som jag ville höra och kröp upp i hans knä. Det var kanske någon av Elsa Beskows bilderböcker eller någon av FIB:s Gyllene böcker, som var översatta amerikanska bilderböcker.
   Morfar hade inga synpunkter på vilken bok som skulle läsas. Han läste det jag kom med. Med ett förbehåll: serietidningar läste han inte. Jag tror inte att det var något moraliskt eller kvalitetsmässigt ställningstagande. Han förstod helt enkelt inte serier. Hur man skulle läsa pratbubblorna och de ljudhärmande orden, hur man muntligt skulle återge allt som utspelade sig i bilden. Faktum är ju att serier är ett visuellt medium som inte fungerar för högläsning. Men allt annat läste han.
   Han förklarade aldrig någonting.  Det förekom en del ord, uttryck och symbolik som jag inte förstod, som när prinsen i Törnrosa skulle ”strida med sanningens svärd och dygdens rustning”.
   Morfar återgav allting med samma lugna, trygga tonfall. Utan förklaringar eller kommentarer. Det uppskattade jag.
   Jag älskade sådant jag inte förstod. Det man inte förstod befann sig i en sorts svävande, gåtfull värld. Det hade inte riktigt stelnat i någon betydelseform ännu, utan var öppet för min egen tolkning. Som föremålen i morfars rum när det dagades.
   En av FIB:s bilderböcker innehöll ordet ”så småningom”. Det var på sista sidan, alldeles i slutet av berättelsen. På bilden förekom en mås som flög bort över en himmel, röd av den nedgående solen. Ljudlikheten fick mig att förknippa ordet ”så småningom” med måsen och stämningen. ”Så småningom” var en pil som pekade mot något långt borta, något vackert och lite melankoliskt, en röd kvällshimmel, en fågel som var på väg någonstans.
   Jag är tacksam över att ha haft en morfar som lät mig se när det dagades och inte förklarade allt.  Som lät mig upptäcka det underbara mellanrummet mellan ljus och mörker, där hjärnan skapar sina egna bilder och föreställningar.