I måndags deltog jag i en lokal författarkväll på biblioteket i Laholm. Det är alltid lika roligt att möta läsarna ansikte mot ansikte och i bästa fall få till ett samtal efter att man själv stått på scen och pratat. De personliga mötena är även vad jag uppskattar mest på Bokmässan i Göteborg; eventuell försäljning är bonus även om den är önskvärd för att kunna bekosta en liten del av vistelsen där. I måndags valde jag att enbart prata om min senaste roman, ”Hundra dagar kvar”, som utspelar sig på en fabrik i Laholm på 1970-talet.
Jag arbetade själv på den fabriken några månader efter gymnasiet och det var spännande att i fiktionens värld återvända dit. Intressant är hur mycket som finns lagrat i hjärnkontoret och hur minnena liksom kommer tillbaka allt starkare när man börjar leta. Jag använde mig också av lokaltidningens digitala arkiv, där jag kunde se vilka teve- och radioprogram som sändes, hur vädret var och vilka nyheter som fanns på förstasidan. Några av rubrikerna använde jag som tidsmarkörer och det var inte underligt att min redaktör som kommentar till en av dem skrev att det inte såg ut som en tidningsrubrik och därför kanske borde bytas ut mot något mer trovärdigt. Men det var så rubrikerna såg ut på den tiden. Långa fullständiga meningar.
Vad jag ville belysa med romanen, och som jag också pratade om vid framträdandet på författarkvällen, var hur somligt faktiskt har blivit bättre på de här fyrtio åren. Som detta med rökning, exempelvis. Alla rökte. Överallt. Och ingen ifrågasatte det.
Alkoholmissbruket på arbetsplatser är en annan sak som förändrats. I min roman flödade alkoholen. Den gjorde ofta det på den tiden. Givetvis har jag inte skrivit en dokumentärroman så somligt är skruvat ett varv eller två men på det hela taget var det en betydligt mer tillåtande attityd till alkohol.
Sexuella trakasserier fanns inte på 1970-talet. Inte som begrepp i alla fall. Men det tafsades rätt vilt ändå och det var bara att acceptera. Tyvärr har inte utvecklingen gått framåt på samma sätt där som i frågan om rökning och alkohol, vilket förstås är sorgligt. Förhoppningsvis var/är Metoo-rörelsen början på något som på sikt kan leda till en attitydförändring även när det gäller människors rätt att själva bestämma över sin kropp.
För ett par veckor sedan deltog jag i ett annat publikt sammanhang och jag kan bara konstatera att de där mötena med publiken och med andra författare är riktiga energikickar.