Min mamma har flyttat till äldreboende och huset hon bott i under närmare femtio år ska tömmas och säljas. Den uppgiften har fallit på mig så jag ägnar några timmar varje dag åt att sortera och kasta.
Det går att hitta mycket i ett hem med fler garderober än nödvändigt. Gamla foton, hundratals kåserier som jag skrivit för tidningen jag jobbade på tidigare och som mamma noggrant klippt ur och sparat, mynt som är ogiltiga sedan länge. Kläder, kläder, kläder. Och dukar.
Medan jag sorterar och söker efter papper som behöver sparas tänker jag på Boel Lindqvist. Hon är huvudperson i min roman ”Mellan raderna”, arbetar som boutredare och har som en av sina arbetsuppgifter att försöka hitta anhöriga till människor som dött ensamma. I ett av hemmen hon kommer till har det bott en gammal kvinna, Astrid, och i hennes prydliga lägenhet hittar Boel lappar och foton, somliga instuckna i böcker som står på rad i bokhyllan, andra i lådor eller bland korsordstidningarna vid läsfåtöljen. Det verkar som om Astrid träffade en man i England och bodde en tid i Penzance i Cornwall. Boel bestämmer sig för att åka dit för att försöka hitta någon som kände Astrid när hon bodde där, trots att det är många år sedan.
Hennes äktenskap har gått i stå så hon tar även resan som förevändning för att få komma bort och fundera på vad hon vill göra med resten av sitt liv. Kanske är det inte nödvändigt att vara lycklig, men måste det inte finnas liv i livet för att det ska vara värt något?
Jag tyckte om Boel redan från första stund. När jag skrev boken var vi i samma ålder och det var som att ha en jämnårig väninna att utbyta tankar med. Samtidigt var ”Mellan raderna” fjärde delen i en löst sammansatt serie som inleddes med ”Kråkprinsessan”, fortsatte med ”Glömskelunden” och ”Snökupan” innan ”Mellan raderna” knöt ihop trådarna från de tidigare böckerna. Min tanke var också att gå från mörker till ljus och Boel var/är en sådan människa som inget mörker riktigt fastnar på så hon passade bra till att få representera ljuset.
Sedan dess har Boel dykt upp i ytterligare en roman, den litterära bagatellen ”Kvinnor, vin och vänner”, som utspelar sig under en sommarvecka på Fridhems folkhögskola i Svalöv.
Och i sommar kommer ännu en roman där Boel finns med. Mer om den i ett senare blogginlägg, då jag även kommer att reflektera över hur sympatierna för romanfigurer kan förändras. Vänskap kan djupna, samtal kan tystna och dagen då det är dags att gå vidare kan komma förr än man anar.