Hej, jag heter Cecilia Hansson och är ny bloggare på Bokcirklar.se. Jag är författare, journalist, germanist och översättare. Förra året utkom min intervjubok “Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa” på Natur & Kultur. Boken innehåller djupintervjuer med arton av Europas ledande intellektuella, från Herta Müller och Péter Nádas till Marina Abramović, Michael Haneke och många fler. I boken berörs villkoren för skapande, men också de större frågorna om konstens betydelse och konstnärens möjlighet att påverka samhällsdebatten. En central fråga återkommer: Vilket ansvar har egentligen en konstnär att stå upp för det hon eller han tror på?
Men nu till den brännande frågan: vilket ansvar har egentligen en gästbloggare på Bokcirklar.se att stå upp för det hon eller han tror på? Vilket ansvar har jag att under två veckors tid förmedla den litteratur som jag tror på? Eller tror på förresten, vad innebär det? Litteratur som jag gillar kanske.
Okej – jag gillar: tyskt, österrikiskt, ungerskt, rumänskt, poetiskt, filosofiskt, essäistiskt och bombastiskt. Men är det intressant för någon annan?
Äsch vänta – varför rör sig mina tankar så trögt? Den frågan måste jag först besvara. Kan det vara på grund av oxveckorna, veckorna efter jul då inget rör sig. Förutom virus och bakterier. Och detta varar ända fram till påsk, lika tröga som en oxe som fastnat i snöslasket. Jag får ta bloggandet därifrån. Rör mig inte ur fläcken. Gräver där jag står, i slasket, bland baciller och grus. Det får bli vad det blir. Idiotiskt, måhända.
Apropå idioti, har ni hört talas om Monika Rinck? Innan man ens läser någon annan bok borde det vara obligatoriskt att läsa minst en av Monika Rinck! Tysk genipoet och essäist, född 1969. Ständigt aktuell med böcker, uppläsningar, priser och annat.
HÖR UPP NU ALLIHOP OCH SLUTA LÄS DEN HÄR BLOGGEN (DEN SOM ALLTSÅ INTE REDAN SLUTAT…) OCH IVÄG MED ER OCH LETA UPP EN BOK AV MONIKA RINCK.
Rinck finns utgiven på svenska, 2012 utkom diktsamlingen ”till omfamningens frånvaro” på Rámus förlag, översatt av mig och Anna Lindberg. Magnus William-Olsson skrev om boken i Aftonbladet, och jag citerar honom, eftersom jag tycker att han lyckas formulera vad Rincks diktning egentligen sysslar med:
”Den tyska poeten Monika Rinck undersöker genom att förundra. Hon tar något helt vardagligt, till exempel sötningsmedlet honung och ställer så till en undersökning i sötmans tecken som leder ned i historia och mytologi, ut i sägandets ljuvaste smaker, in i språkets små beståndsdelar och vidare genom det helt alldagliga.
Dikten kan läsas som grundrecept för författarskapet: Ta någon gammal målare eller poet, knåda dennes verk språksensualistiskt närgånget, beakta särskilt sånt som saknas, krydda med kritisk ironi, talspråk och häll allt i en rytmiskt koncis form. Ställ anrättningen inför läsarens blick och låt slå ut i förundran.
Det är njutbart, komiskt och briljant. Men också lärorikt. Sanningen finns inte i det fördolda, utan i det uppenbara. Spadar och linser båtar föga. Ta istället tag i en tråd och dra så står du snart med hela klädnaden i famnen. Allt är naket under. Wunderbar!”
I Monika Rincks alldeles nyutkomna roman ”Kritik der Motorkraft” (som ännu inte är översatt till svenska) faller läsaren rätt in i samtiden. Språket är vilt, metamorfosisk och i rasande rörelse. En spegling av vår tid. Det är bland det mest uppfriskade jag läst. Som ett influensavirus på speed eller kanske som en stor dos Cocilliana-Etyfin, spilld över poetens datamaskin.
Men vänta nu, var det idioti som var på tapeten? (och då inte främst idiotiska rim som ”Etyfin-Datamaskin”). Då måste jag ju inflika att Monika Rinck har skrivit essäsamlingen ”Risk och idioti” (Risiko und Idiotie: Streitschriften, 2015). Ur denna bok har jag översatt en essä (eller egentligen en föreläsning, men det är det annat kapitel, låt oss kalla det essä). Här handlar det om det poetiska språkets frihet – och riskerna man tar på vägen. Och mycket annat. Det är sann inspiration och slutar med detta uppfriskande, poesibejakande citat:
“Men kanske ligger just i risken att vara obegriplig, en helt egen idiotisk form av räddning – en som hittar sina egna, andra möjligheter till ett bättre tilltal.
»I egenskap av idioter är vi helt enkelt ännu mer idiotiska än vad som förväntas av oss – inga nyttiga idioter, utan sådana som verkligen inte är nyttiga.«
Om det sedan verkligen är en bra idé? »Till varje lust hör ett spår av den rädsla vars övervinnande ledde fram till den.«
Då är det kanske helt enkelt rädslan att stå där som idiot som ska övervinnas. Och i slutändan står jag här som en idiot. Det är risken.
Det är slutet.
Och så står jag här.
Jag tackar för er uppmärksamhet.”
Hela essän finns att läsa i Tidskriften Kritiker nr 34/2014. (Red: Moa Franzén, Anna Nyström, Erik Peters, Peter Söderberg och Magnus William-Olsson)
Men 2018 finns det även plats för mer idioti. I höst utkommer romanen ”Idioten” av Elif Batuman på Natur & Kultur (i översättning av Anna Lindberg). Baumann tar läsaren med på trippen när konst möter liv, och akademi, och relationen mellan dessa blir till kärlek. Något som nog många av oss kan känna igen sig i.
Mer om poesi (och förhoppningsvis mindre idioti) får ni från mig ett par dagar.