I somras var jag inbjuden att sitta i ett panelsamtal om klassiker. Vi som deltog skulle representera olika verksamheter – litteratur, teater, musik och film – men ändå försöka formulera någon sorts gemensam definition av vad en klassiker är och vad som kännetecknar den. Vi enades om att det är ett verk som återkommer på repertoaren, som har något som gör att nya generationer kan ta det till sig. Det är ju ingen särskilt banbrytande insikt, men kanske måste man börja i det mest självklara. Däremot är en klassisk roman inte detsamma som en bra roman – en klassiker måste vara bra, men alla bra romaner blir inte klassiker. En bok kan ju vara stor och viktig och läst och berömd i sin samtid men sedan glömmas nästan omedelbart när författaren och hens generation är borta. En klassiker måste ha den där ytterligare kvaliteten som gör att den förmår leva vidare också utanför sitt tidsmässiga sammanhang.
Men i litteraturens värld krävs det också något för att hålla liv i klassikerna, exempelvis att förlagen ger ut dem på nytt och också kostar på nyöversättningar av utländska klassiker då och då. Och att kultursidorna lyfter fram den klassiska litteraturen och för ett samtal om den så att nya läsare får chansen.
Själv har jag alltid varit en hängiven klassikerläsare, jag har nästan försummat den moderna litteraturen just för att jag varit så nyfiken på världslitteraturen. Mina bokhyllor är fulla med gamla romaner som jag köpt billigt på antikvariaten. Men idag finns det ju också gott om klassiker i pocketutgivningen, och så vill jag slå ett slag för Litteraturbanken där mer eller mindre hela den svenskspråkiga klassikerskatten ligger och väntar, färdig att laddas ned. Jag har haft ett visst motstånd mot digitalt läsande men de senaste åren har jag blivit omvänd. Numera tycker jag att läsplattan är ett bra komplement till det som ändå är det allra bästa – en gammal, inbunden, mustigt doftande roman, gärna i skinnband.
Ibland hör jag vänner och bekanta säga att de inte orkar läsa klassisk litteratur för att språket är ålderdomligt. Men jag tycker man kan se det som en del i upplevelsen, att göra en tidsresa in i en annan språkvärld på samma sätt som man vistas i en värld med andra känslokoder, matvanor, umgängessätt och sociala strukturer. Det är ju en del av poängen med klassikerna, att de ger oss möjlighet att anknyta direkt till det förflutna. Det är faktiskt värt ansträngningen att forcera ett lite mer högstämt eller känslosamt språk för att få göra den resan.
Men ibland kan man behöva en puff för att orka ta sig igenom ett första motstånd. Det är därför jag tror att klassiker kan vara så bra just i bokcirklar. Man läser en bit, samtalar och jämför, ger sina tolkningar, inspirerar varandra vidare. I vår ska jag börja i en bokcirkel där vi ska läsa en enda roman (om än i 5 delar), nämligen ”Romanen om Josef ”av Thomas Mann. Den har stått orörd på min bokhylla i tjugo år men nu ska det äntligen bli av.
Länk till Litteraturbanken: https://litteraturbanken.se/start