Jag heter Ellen Mattson och har blivit inbjuden att blogga här de närmaste veckorna. Jag är författare sedan tjugofem år och har hittills skrivit tio romaner. Den senaste, ”Tornet och fåglarna”, kom ut hösten 2017. Under åren har det också blivit en hel del annat, några pjäser, några noveller, en väldig massa tidningsartiklar, framför allt litteraturrecensioner. Som många av mina kollegor har jag också haft läsuppdrag för bland annat Kulturrådet och Författarfonden, men det är romanskrivandet som är huvudspåret.
Som bloggare är jag däremot nybörjare. Jag vet inte riktigt vad jag kommer att skriva om här, men det lär väl bli det som ligger mig närmast om hjärtat, skrivandet och läsandet, romanen som form och kanske något om klassiker. Jag är också en ivrig läsare av biografier. Vi har inte precis någon lysande tradition i Sverige när det gäller att skriva läsbara biografier, det blir ofta lite för mycket åt det akademiska hållet, men kanske är vi på väg mot det som exempelvis brittiska författare är så bra på, att skriva så att man läser med samma intresse som när man läser en bra roman. Ett av mina favoritexempel på just detta är Peter Ackroyds ”Dickens” från 1990. Tyvärr finns den inte översatt till svenska. En läsvärd biografi som däremot kommit ut på svenska under året är Tilmann Lahmes bok ”Familjen Mann.”
Något annat som ligger nära till hands för mig just nu är den historiska romanen som jag funderat en hel del över, själva begreppet. Vad är en historisk roman? Räcker det med att den utspelar sig i förfluten tid eller måste den ta upp något historiskt ämne? Kanske måste man skilja mellan ”historisk roman” och ”roman i historisk tid”? Jag har själv gjort djupdykningar i det förflutna i mina böcker, den senaste utspelar sig i Marstrand år 1719 under Det stora nordiska kriget och jag har också skrivit om det tidiga 1800-talets bohuslänska bondesamhälle. Men jag har alltid värjt mig mot begreppet ”historisk roman” som jag tycker signalerar tjocka, bullriga böcker där man pratar tillgjort. Men nyligen stötte jag på följande definition: en historisk roman är en bok där personerna mycket väl kan vara påhittade men där det hela vilar på en någorlunda korrekt historisk grund – och då blir genren genast enklare att ta till sig. Jag tror att den historiska romanen kommer att få ett nytt uppsving i Sverige i och med att man löser upp begreppet och släpper bilden av hur en sådan ska vara.
Det som är så fantastisk med romanen är ju att den kan vara precis hur som helst, den rymmer allt i sin stora generösa form. Och den tillåter oss som läser att flytta ut ur oss själva och glömma oss själva, i alla fall korta stunder – om och när det magiska mötet äger rum och rätt bok träffar rätt läsare. Det innebär att vi faktiskt kan bege oss till en annan verklighet, en annan epok, in i ett historiskt skeende och uppleva hur det är att befinna sig där – vilket i sin tur innebär att förstå något som man inte kan lära sig i historieböckerna. Därför är skönlitteraturen så viktigt, inte bara för att den ger oss avkoppling, underhållning, verklighetsflykt och allt annat njutbart utan också för att vi också lär oss något viktigt när vi läser – att förstå hur det är att vara någon annan.
Jag avslutar med några historiska romaner som jag läst eller läst om under de senaste året: ”Hans nådes tid” av Eyvind Johnson, ”Folkungaträdet” av Verner von Heidenstam och ”Augustus” av John Williams.