Det var på ett sätt lättare då. Internet fanns inte tillgängligt på samma sätt, det var ett begränsat urval och det gjorde det lättare att inte bli så överväldigad av allt som fanns att läsa. Jag kände nästan ingen som gillade att läsa serier, så jag var liksom där på egen hand, och tog det som fanns.
Efter två år på Serietecknarskolan och åren som följde var det annorlunda. Många började bli publicerade (inklusive jag själv, som plötsligt var med i Nemi), många körde vidare på egen hand med egenutgivning och webbserier. Det känns alltid som en självklarhet att köpa allt som ens vänner gjort, men det funkar inte i längden att skaffa sig allt. Det blir en slags cirkel-ekonomi där man köper saker av varandra av plikt. Det är lätt att tappa bort sig själv och vad man faktiskt gillar, samtidigt som det är spännande att upptäcka nya böcker.
Svenska seriealbum:
Alena, av Kim W Andersson
Ett spännande äventyr i en miljö vi alla varit i: gymnasiet. Där det är fullt av tjejer. Nästan bara tjejer, faktiskt. Kim gjorde först sin serie “Love Hurts” som bestod av korta, blodiga berättelser som cirkulerade kring kärlek som sällan slutade med att alla hade livet i behåll. Det låter slafsigt, och det är det. Alena är ett helt album istället för fyra sidor och han kan vänta lite, bygga upp en stämning innan den olycksaliga kärleken tar vid. Den som är ett fan av psykologiska thrillers ska absolut läsa den här och njuta av det momentum och spänning som byggs upp, samt vila ögonen på Kims teckningar som är fulla av svärta. När jag ska teckna vatten tar jag ofta fram Alena, för här gör han det väldigt snyggt.
Theos Ockulta Kuriositeter av Ola Skogäng och Daniel Thollin
Ola är ett fan av Tintin, och av Hellboy. Det syns när han låter en björn jobba som privatagent tillsammans med polisen i en stilistisk och verklighetstrogen miljö (Stockholm). Hans första album tog flera år att göra, men sedan har han börjat spotta ur sig album, speciellt sedan han började jobba med Daniel Thollin. Visst gjorde det en viss ändring i stilen, men bara för det bättre och de två lyckas pusha varandra till stordåd och en relativt hög produktionstakt för en svensk originalserie. Theos Ockulta kuriositeter: Mumiens blod (det första albumet av sex) är som sagt en blandning av Tintin och Hellboy, där till synes ett brott bland alla andra visar sig vara mycket större än de först trott Samtidigt som Theo nystar i mysteriet med ett mord på en kvinna där kroppen är tömd på blod, rullas Theos egen bakgrund sakta upp i bakgrunden i form av återblickar till ett annat liv, för länge sedan. Det är fullt av mysticism och symboler, men placerat i ett välkänt Stockholm (speciellt Gamla stan) och med vänliga nickar till Hergé så kan man läsa albumen flera gånger och ändå hitta nya detaljer.
Maran av Lina Neidestam
Maran är full med SNUSK, det ska man veta innan man börjar läsa. Till en början handlar det om unga Nora (i 20-nånting-åldern) som för att skriva sin stora roman bosätter sig i en stuga långt ute i skogen. En till synes god idé, men livet kan hända även ute i obygden, såsom naturfolk, mardrömmar, lappsjuka och skrivkramp. Det här var Linas eget stora Projekt, där hon fick ett stort kulturstöd så att hon kunde låsa in sig i en källare och bara rita i ett halvår innan det blev klart. Och OJ så bra det blev! Det här var ett sådant album jag köpte för att jag var imponerad över klättringen i teckningskvalitét och för att man hört talas mer om Projektet snarare än själva boken.
Övriga böcker:
Cirkeln-trilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Unga vuxna-böcker har ofta ett oförtjänt dåligt rykte; att det skulle vara böcker som är triviala och barnsliga. Att bara för att det är ett barn/ungdom med i huvudrollen så är det för unga vuxna, eller bara för att det utspelas i en alternativ värld eller så skulle det vara för barn. Det finns så många böcker i Unga vuxna-genren som jag uppskattar långt mer än s.k. “vuxen-litteratur”, och många av dem är otroligt bra skrivna. Vill man ha ett väldigt bra exempel på välskrivna böcker så ska man läsa Cirkeln- trilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Förutom att handlingen är spännande så känner jag hur författarna är från min egen generation på tidigt 80-tal. De har läst samma böcker, sett samma TV-serier och filmer och att läsa deras böcker är som att komma hem. Så japp, jag köper böcker för att jag gillar författaren. Sådan tur då, att jag känner så drivna, kunniga och smarta människor som gör så himla bra litteratur i olika former. De har jag lärt känna under tiden i Hofors (serietecknarskolan), och sedan vidare har jag träffat många av dem via Stockholms internationella seriefestival och Bokmässan bland annat. TACK för att ni finns! Och speciellt tack till alla som arrangerar de här eventen så att det finns ett ställe för skapare att mötas och lära känna varandra <3