Vems röst?

Att lyssna på litteratur innebär ju att man låter en annan röst gestalta upplevelsen.
De som föredrar att läsa den tryckta pappers- eller eboken säger ofta att de vill höra sin egen inre röst och därför upplever att uppläsaren ibland kommer i konflikt med denna inre röst.
De som gillar ljudböcker tycker däremot om att texten tolkas genom uppläsarrösten och vissa uppläsare anses vara bättre än andra. Hur ska detta då tolkas? Att ljudbokslyssnare har en mindre självständig relation till texten än “traditionella” lyssnare eller att de är mer öppna för alternativa läsningar genom rösten?