Läs. Det är egentligen det enda vettiga råd jag har att ge under skrivarkurser: om du vill skriva måste du läsa, och läsa olika grejer, och förstås måste du också sätta dig ned på rumpan och skriva. Eller stå då, om du hellre vill. Inga ursäkter, bara skriv. Det kommer att vara dåligt. Det kommer att vara dåligt länge, det du skriver. Tills det börjar bli bra. Sedan förstår jag faktiskt inte varför man skulle vilja skriva – ägna sig åt en verksamhet som ger så mycket motstånd – om det inte är för att läsningen är en viktig del av ens liv. Om det inte är för att det inte går att förstå världen om man inte läser om den, och att böcker och texter väcker något i en som vill svara, som uppmanar en att själv ge sig in i litteraturens långsamma samtal som sträcker sig över generationer och mellan världar.
Eftersom jag är en produktionsinriktad människa som tycker om att få bocka av saker på listor bestämde jag mig för att i år skriva upp titlarna på alla böcker som jag läser. Jag ska inte tråka ut er med hela listan, men hittills är det ca 60 titlar, främst romaner, men lite essäer och någon gnutta poesi också. Genremässigt spänner det från barnböcker (Maria Gripe som jag läste för sonen) och essäer om konst (Oliva Langs fantastiska Den ensamma staden, till exempel). Den kortaste boken var en diktsamling på drygt 40 sidor, den tjockaste en trilogi av Javier Marías på 1143 sidor. En del har jag läst i yrket av ena eller andra anledningen. Annat som förströelse. En thriller av Jens Lapidus läste jag för att det var vad jag hade på läsplattan, Stockholm Delete, som var riktigt skarp i intrigen, men framför allt skildrade en miljö som jag sällan läst om. Och så var det några som jag lyssnade på som ljudbok, ett par thrillers, och upptäckte att det faktiskt gick att dra upp hastigheten till nästan det dubbla (mina kompisar skrattade åt det där, men det har jag lärt mig av bekanta som är synskadade, och det gick ju fortare att läsa på det sättet. Dessutom var det intrigen, inte språket som var behållningen).
Dock skulle jag särskilt vilja tipsa om tre böcker. Den första är Den gröna vägen av Ann Enright som är en sån där berättelse om en dysfunktionell familj som spänner över flera decennier, och berättas ur de olika syskonens perspektiv, varje kapitel är som en kortroman i sig. Jag har uppskattat flera av Jonathan Franzens böcker. Särskilt Tillrättalägganden och Frihet. Den senaste, Renhet, var bra på papperet, men inte i verkligheten – eller ja, egentligen tvärtom: idén var mycket bra, resultatet inte övertygande. I mina ögon gör Ann Enright ungefär det Franzen vill göra, men tajtare och stilistiskt starkare. En annan bok som kommer leva kvar i mig är Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen, som skildrar det amerikanska slaveriet genom ett antal personers perspektiv. Boken rymmer en konkretisering av en metafor: titelns järnväg var i verkligheten bara en kodad beskrivning av flyktvägar för slavar, men i Colsons bok får järnvägen bli konkret, det finns en verklig, hemlig järnväg under jorden som huvudpersonen tar hjälp av för att fly. Det är en mycket stark, påträngande skildring av vad som händer när människor avhumaniserar andra människor, något som känns äckligt aktuellt med tanke på hur det idag kan talas om t.ex. flyktingar eller människor som tvingas att tigga för sin överlevnad.
Den tredje boken har jag inte ens läst ut, men den är så bra att jag inte kan låta bli att tipsa om den, och det är Christina Hesselholdts Sällskapet – det är sällan jag har läst något som på samma gång är så högst bekant, som roman betraktat, och samtidigt något helt nytt. Och det är sällan jag har läst en text som (trots att det är mer eller mindre normalstörda människor boken skildrar) är så vild! Romanen växlar mellan olika jagperspektiv, där den inre monologen emellanåt blir associativ och abstrakt, och skapar en halsbrytande text som skildrar ett sällskap med vänner, i medelåldern, och deras relationer och dysfunktioner… Läs, läs, läs…
Och glöm inte bort att komma på romanfestivalen, där ska vi prata ännu mer om böcker: www.goteborgsromanfestival.se
Och med det får jag tacka för mig, tack för visat intresse!
Martin Engberg är född 1974 och bor i Göteborg. Han har gått författarutbildningen Litterär gestaltning och varit redaktör för Ord&Bild. Idag är han tillsammans med Mattias Hagberg den drivande kraften bakom litteraturföreningen Skrift, som i år arrangerar första upplagan av GBG Romanfestival 18-19 november. Han undervisar också på skrivarakademin i Göteborg och skriver ibland för GP. Hans senaste roman heter En enastående karriär och gavs ut på Norstedts förlag.