#metoo trendade nyligen på sociala medier, en hashtag där först och främst kvinnor delade med sig av sina erfarenheter med sexuella trakasserier och övergrepp. Det finns mycket att ta med sig från hashtagen men också mycket att prata om. Diskussioner om vad sexuella övergrepp beror på är just nu väldigt aktuella i kretsar jag umgås i och ett påstående jag hört ofta är att unga får en skev bild av sex och samtycke av olika media. Det är alltså inte bara porrfilmer utan även böcker och serier som Fifty shades of Grey, A Court of Thorns and Roses och Game of Thrones som anklagas för att normalisera det sexuella våldet.
Första gången jag kom i kontakt med sexuella övergrepp var när jag gick i fyran och läste Christina Wahldéns bok Kort kjol för första gången. Boken skildrar våldtäkten av en ung tjej och konsekvenserna hon måste leva med efteråt. Eftersom det var första gången jag kom i kontakt med sexuellt våld lämnade den mig med många tankar och funderingar. Men när jag försökte prata med vuxna i min närhet fick jag höra att “sånt pratar vi inte om” eller “varför får du läsa såna böcker?”. Ämnet var nämligen tabu i vuxenvärlden och jag fick inga svar. Jag slutade till sist att undra och tryckte skamset ner boken längst ner i soporna.
Eftersom sex och särskilt våldtäkt är så kontroversiellt att prata om även bland vuxna blir det ännu jobbigare för föräldrar att prata med sina barn. Så därför gör nästan ingen det. Den lilla sexualundvisningen unga faktiskt får från både från föräldrar och skola är bristfällig och samtycke, eller avsaknaden av det, är inte något som det pratas om. Detta leder till att de “problematiska” skildringar av sex ett barn kan tänkas komma i kontakt med inte ses som “problematiska”, för barnet som ser det vet ju inte bättre.
Problemet är alltså att ingen vill prata med barn om sex och samtycke, men vi märker ju att detta inte är hållbart. Så, vems jobb är det att uppfostra barnen?